Himmel möter jord

Sammankomst 02

2011-04-13T15:22:00.000+02:00

Helig Sammankomst – där Himmel möter Jord

Tanke och överlåtelse

Den Heliga Sammankomsten – Det sammanhang med vilket gudsfolket deklarerar nödvändigheten av ett gemensamt återvändande till de ting som håller andlig verklighet och eviga värden. Det sammanhang med vars hjälp man kan återerövra och säkra gudsfruktan. Det sammanhang i vilket gudsfolket uttrycker samfälld ödmjukhet. Det sammanhang med vilket Gud inbjuds att verka i enlighet med sina syften. Vårt grundläggande behov består i att söka oss fram till gemensam bönegrund och utifrån den be om ett omvälvande gudsingripande.

01. Den Heliga Sammankomstens syfte: ”Låt ditt verk få liv igen i våra dagar.” Hab 3:2.
Vår bön: ”Återupprätta gudsfruktan och gudfruktighet bland ditt folk”.

02. Den Heliga Sammankomsten: Sammanförda för ett extraordinärt bedjande.
”Där kan vi samtala.” 2 Mos 29:42-43.

03. Den Heliga Sammankomsten: Att finna och sedan etablera gemensam bönegrund. Försoningen praktiserad, försoningen genomarbetad och sakligt uttryckt.

Bön

2011-04-02T09:45:00.004+02:00

Anden ger liv, köttet är inte till någon nytta, Joh 6:36. Vi måste få tag på vad Herren vill med oss och för vårt land.
Vi söker Ditt ansikte Herre i ytterst nöd. Ingenting annat än Din vilja duger. Ditt ord säger oss att Du älskar oss och att Du bryr Dig om oss.

Jes 63:9 In all their affliction He was afflicted, and the angel of His presence saved them: in His love and in His pity He redeemed them; and He bare them, and carried them all the days of old.

I allt elände som råder så hjälp oss att förstå det liv som inte är synligt, hjälp oss att se framtiden med Dina ögon. Du som har låtit allting äga rum. Vi ber om nåd att vara upptagna med det som rör Ditt eviga rike. Amen.

Sammankomst 01

2011-03-27T06:41:00.000+02:00

Helig sammankomst – Där Himmel möter Jord.

Be och ropa samman en. . .

Blås i horn på Sion, pålys en helig fasta, lys ut en helig sammankomst. Samla folket, helga församlingen, kalla samman de äldste, samla de små barnen. Joel 2:15-16.

2011-03-22T16:06:00.002+01:00

Den som lider för Herrens skull utforskar i någon mån djupen hos Gud.

J.A.

Genomborrad för vår skull.

2011-03-12T08:28:00.001+01:00

Herren visar kärlekens väg. Han lät sig korsfästas för att återlösa skapelsen, Han ger oss söners rätt, Han befriar oss i det att vi lär känna kärleken från Gud. Allt detta för att genom vår lydnad, ge hopp till den plats där vi befinner oss.

När vi vänder om och låter vår oförmåga vara vår tillgång, när vi vänder nöden till bön, då bjuds Herrens Ande in i vår tid. Om vi får förståelse för vår egen synd, och förståelse för att andras synd är vår, kan vi som försonare gå in i Kristi prästtjänst och få nåd att lyfta av syndaskuld. Jesaja orden ”helade genom Hans sår” (53:5) kan så verka i vår vardag och nå människor i vår närhet. Jesu lydnads handling är fullt ut tillgänglig också för oss, så har Han ordnat en framtid för jordens barn.

J.A.

Friad

2011-02-27T14:39:00.004+01:00

Joh 8:1 - 11
och Jesus gick ut till Oljeberget.
Tidigt på morgonen kom han tillbaka till tempelplatsen. Allt folket samlades omkring honom, och han satte sig ner och undervisade dem.
Då kom de skriftlärda och fariseerna fram till honom med en kvinna som hade gripits för äktenskapsbrott. De ställde henne mitt framför sig
och sade: "Mästare, den här kvinnan greps på bar gärning, när hon begick äktenskapsbrott.
I lagen har Mose befallt oss att stena sådana. Vad säger då du?"
Detta sade de för att snärja honom och ha något att anklaga honom för. Men Jesus böjde sig ner och skrev med fingret på marken.
När de stod kvar och frågade honom, reste han sig och sade: "Den som är utan synd må kasta första stenen på henne."
Och han böjde sig ner igen och skrev på marken.
När de hörde detta gick de därifrån, den ene efter den andre, de äldste först, och han blev lämnad ensam kvar med kvinnan som stod där.
Jesus reste sig upp och sade till henne: "Kvinna, var är de? Har ingen dömt dig?"
Hon svarade: "Nej, Herre, ingen." Då sade Jesus: "Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda inte mer!"

Herren älskar och friar. Den härlige - full av nåd och sanning.
Han petar bland sandkornen - bland Abrahams söner och döttrar.
Han skriver in evigheten bland stoftet och väljer kärlekens väg.
Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd.

J.A.

Försoningens Herre i kärlek

2011-02-11T10:02:00.001+01:00

Översteprästen går före i kärlek, innanför förlåten
Vägen öppnas för oss, in i det allra heligaste
Fridens och Rättfärdighetens Konung välsignar med en evig välsignelse
Värdigheten är given, fullkomnad genom lidande

Inbjudna i förbundets mysterium
Vi inordnas i Honom
Högt över alla makter
Hans oförstörbara liv förblir i oss
Vittnesbördets ark vilar avskilt

Den som äter bröd och vin, tar del i försoningen
Döms och upprättas i Hans liv
En gemenskap så rik att benen viker sig
Alla knän böjs fullständigt, underdånigt

Guds namn blir känt genom den kärlek som Fadern har till Sonen och som Sonen har till oss
Vår rättfärdige Fader uppenbarar sin rika kärlek så att vi kan älska vår nästa
Vi uppehåller oss i dessa ”i:n”, kärlek, det allra heligaste, förbundet, försoningen, Ditt liv
Förhärligandet är att lära känna Dig och Ditt ord av sanning
Helgade och fullkomligt förenade till ett
Vi tar vara på förbundet, inskärp det i oss så vill vi påminna Dig om det
Så må bönen födas i djupen av våra inre och allt i oss lova Ditt Heliga namn

J.A.

I väntan på insikt

2011-02-01T09:45:00.001+01:00

Gud är stor
Han löser olösliga knutar
När tiden är inne
Ger Han: tro
Verksam kärlek
Bön som står på bönesvaret

Noteringar 05

2011-01-28T08:13:00.003+01:00

Det finns ett uppståndelsens faktum –
därför all denna opposition.

Det finns ett mått av den tillkommande tidsålderns kraft till reds –
därför denna aggression.

L.W.

2011-01-25T17:21:00.000+01:00

Bedjandet i Anden. . .
Delaktighet i den kontinuitet hän mot fullhet i Kristus som är kärnan i hans verk här på jord.
L.W.

Befriande fundament

2011-01-19T11:47:00.004+01:00

Den dagen jag förstod att det Du ville
var att umgås,
då blev allt så annorlunda.
Från den stunden blev min inriktning
från tanke till vara, från vara till handlig,
men handling av en annan art.
Tidigare; göra för att duga, duga för att göra.
Tills Du öppnade mina ögon och visade att
värdet är fött från ovan.
Denna lärdom måste återupptäckas gång på gång:
Glädjen över Din stora kärlek!

J.A.

Välbehaget

2011-01-16T22:27:00.002+01:00

En man som öppnar upp för himlen, älskar!

J.A.

De två blir ett

2011-01-08T15:07:00.000+01:00

Dessa är två: hjärtats kamrar, budordens stentavlor, det gamla och nya förbundet, man och kvinna, församlingen och Kristus
– i kärleken blir de alla ett.
Liksom judarna och de kristna smälter samman i de sista av dagar.

J.A.

Noteringar 04

2011-01-08T11:45:00.001+01:00

Församling:
Ett folk fört från arrogansens och självtillräcklighetens rike
till ödmjukhetens och stillhetens rike.

L.W.

Stillhet och enkelhet

2011-01-01T14:09:00.001+01:00

Stillhet och enkelhet, Guds arbetsmetod
Horatius Bonar

Guds sak, Guds verk når inte sin fullbordan i det att några av oss lämnar gensvar till de öppna dörrarnas anrop eller genom att vi griper tag i tillfällen till fruktbärande tjänst. Ofta måste man färdas genom och försöka uthärda mörkret i natten för att nytt liv ska få rum, detta som ligger bortom människors makt att frambringa. Uppståndelsens liv, dess fulla mognad, var vad Herren Jesus bar som slutmål när han lät korset drabba. Och lärjungen är inte i något stycke större än sin mästare.

När människor låter genomföra sina storslagna företag ser man till att mobilisera största möjliga energi som om ljudet av alla förnämliga verktyg skulle kunna proklamera arbetets vikt och värdighet och därmed undanröja varje hinder. Man kan inte låta bli att arbeta sig svettig i allt buller och damm.

När Gud står redo att genomföra sin sak, något av dessa underbara verk som väcker förundran både i Himlen och på jord, befaller han tystnad i alla läger, sänder ut sitt tysta tilltal och tar något litet bräckligt kärl i bruk och så står arbetet plötsligen fullbordat. Människor sliter och gnor men lyckas åstadkomma föga. Skaparen verkar i tystnadens majestät, utan ljud och åthävor men ändå oemotståndligt, verkar med ord som hör den eviga allmakten till.

För att lösa vinterns band och sända den behagliga vårens friskhet sätter han inte änglar i arbete med att hugga is eller att röja snö på berg och i dalgångar, eller för att på nytt plantera blomster på jordens kala yta vilka hämtats ur Skaparens händer. Nej, han låter sin milda andedräkt omärkligt värma bort all frostighet för att stilla men oemotståndligt bereda plats åt omvandlingen. Is och snö smälter bort, älvarna begynner åter flöda, marken väcks ur sin slummer, skog och äng klär sig i nyvunnen friskhet, jordens dofter skaffar sig vingar och fyller luften. Så blommar en ny värld stillsamt fram ur den gamla världens upplösning.

Sådant ser Guds verksamhetssätt ut, både i det naturliga och i det andliga, tyst, stilla, majestätiskt och oemotståndligt.

Kärlekens armé

2010-12-20T22:42:00.002+01:00

Det goda övervinner ondskan med sin godhet.
Kärleken fördriver rädslan, tron segrar över lögn.

Den osjälviske tjänaren i Herrens armé lär sig att inte vara menlös måltavla för de glupande självcentrerande. De lydiga kan markera gräns och deras ord är dragna svärd, och just därför kan de förbli mjuka. Godheten utövas med allt tydligare skärpa.

Ett krig som bringar ordning i kaoset.

En frid som lindrar sår och hämmar hämnd.

En trupp där tillit råder kan göra stordåd, just för att den kan formera sig och täcka upp för varandra helt och fullt. Samspelet fungerar när individerna aldrig behöver tveka. Denna allians har sin kraft från ovan och rör sig efter himmelens mönster utmed vegetationen. Varje oförrätt ger rum för större djup av förlåtelse i det att vi ser på vår Herre och Hans upphöjda verk.

Han, den förbannade ger välsignelse.

När de heliga låter Guds godhet övervinna det onda, då finns det hopp för en sargad värld.

J.A.

2010-12-14T10:37:00.000+01:00

Är namnet du bär viktigt på jorden eller i himlen?

Verklig endräkt 07

2010-12-13T15:01:00.000+01:00

K. 103

Om Herren tänker sig använda den kropp som han har format, församlingen, någonstans i något sammanhang i någon nation som ett avslutande av sina syften i dessa sista dagar, då måste vi söka oss in till långt större uppskattning av denna Kristi kropp. Var i alla dessa institutionella sammanhang används detta sätt att uttrycka sig? Jag talar inte bara om alla dessa kyrkosystem, men också om karismatiska sammanhang, om oberoende församlingar och evangeliska samfund. Jag talar om alla dessa kyrkor som efter en institutionell mentalitet men ändå nämner sig som Kristi kropp.

Utifrån denna språkliga oskärpa och slapphet och utifrån vår oförmåga att förstå begreppet Kristi kropp, talar vi om enhet i kroppen som om det kunde betyda ett sammanförande av katolska intressen och protestantiskt synsätt, det ena samfundets samgående med det andra på basis av framdiskuterat jämkande. Jag saknar helt och hållet ord för denna förvrängning av kroppsmedvetandet. Det är rent av en styggelse, den har sin upprinnelse i ett omdömeslöst bruk av termen Kristi kropp. Kroppen är en organism, Den är helgad, den är helig, och dess liv dirigeras av det huvud till vilket den är sammanbunden. Kristi kropp, sådan den verkligen är, försynt, diskret och närmast osynlig i jämförelse med det som är av världen har alltid varit och kommer alltid att vara ett hatobjekt bland dessa som driver institutionernas sak.

Verklig endräkt 06

2010-12-01T10:12:00.001+01:00

K. 102

Friktion mellan uppgifter

Man kan uppleva en kollosal spänning mellan kallelserna och uppgifterna i Kristi kropp, så som den mellan läraren och profeten. Läraren staplar sats på sats, tanke på tanke – allt ordnat och säkrat. Han är noggrann och systematisk i sitt förhållande till gudsordet. Profeten förhåller sig ibland på ett annorlunda sätt till orden och bilderna. Hans mentalitet är ofta en annan – han söker sig bortom, in i det osedda, in där orden tar slut och antydningar ersätter definitioner. Detta väcker anstöt hos läraren, och samtidigt stöter sig profeten på lärarsinnets begränsningar. Men Herren är den som i förstone etablerade dessa olikheter i full vetskap om att detta förhållande härbärgerar antagonism.

Art Katz

Herrens gudomliga samlande

2010-11-22T10:50:00.002+01:00

Vilka har utforskat djupen i Herrens godhet?
Vilka har fått nåd att lägga ner sina liv?
Vilka har fått nåd att tro på sånt som inte syns,
och förvandlas till ett tillgivet förbundsutrymme

Ur väntan kommer ord att lyda

Ljuvlig endräkt tillsammans
Vårt gemensamma seende tar form
Samlade i namnet, tåliga i lidandet
Han som tronar på keruberna vet råd
Det är ingen liten sak att få se som Han ser

HERREN ger befallning om välsignelse
Skulle vi kunna göra Hans verk om intet?
Skulle våra kriser vara hot mot Hans upprättande?
Han ger inte mer än vi kan bära
Hans livsutblick är ljus även i sårbarhet och smärta
En historik av kamp leder till kärlek
om vi får nåd att tro på Honom och vara uppriktiga mot varandra

Oljan i Romarbrevet 8:28 rinner ner i skägget
Denna gudomliga samverkan länder till uthållighet
Vi missar inte målet när vi bryts ner och krossas
Utan byggs upp av osynliga händer och finner överenskommelse
Allt detta ryms i Hans frälsningsplan

Ansikte mot ansikte söker vi Din överflödande kärlek
Herre, Du bryter ok, ger insikt och lär oss hålla fred
Så får Ditt folk bo i fridfulla hem, i trygga boningar

Om du vill läsa vidare:
Jes 32:18
Rom 8:28
Ps 133
Jes 30:18
Jes 37:16
Jes 58:6
Matt 18:19-20
Fil 1:9

J.A.

Gemenskap 14

2010-11-18T12:27:00.000+01:00

Vid en ytlig betraktelse skulle man kunna förmoda, att en sammanblandning av ideal och verklighet, av själsligt och andligt ligger närmast till hands, där en gemenskap är så att säga flerskiktad till sin struktur, där alltså det själsliga har a priori central betydelse för att gemenskapen överhuvud skall komma till stånd, såsom i äktenskapet, familjen, vänskapen, och där det andliga då kommer som en sorts tillsats till allt detta kroppsligt-själsliga.

I så fall borde egentligen faran för en förväxling av de båda sfärerna huvudsakligen finnas i sådana gemenskapsbildningar, medan denna risk borde vara praktiskt taget obefintlig i en gemenskap av rent religiös karaktär. Men sådana föreställningar är utsatta för en svår synvilla. I själva verket förhåller det sig precis omvänt.

Ett äktenskap, en familj eller vänskap känner mycket väl gränserna för sina gemenskapsbildande krafter; under normala förhållanden vet man utmärkt var det själsliga slutar och det andliga tar vid. Man är på det klara med motsatsen mellan kroppsligt-själsligt och andligt. Men omvänt: just där en gemenskap med rent andlig prägel konstitueras ligger faran på lur för att hela den själsliga faktorn blandas in och spelar med. En rent andlig gemenskap är inte bara farlig, den är en alltigenom abnorm företeelse.

En alldeles särskild vaksamhet är av nöden, när inte vardagslivet med alla dess sakliga och naturliga anspråk på den arbetande människan får utgöra jordmånen för den andliga gemenskapen. Erfarenheten visar att det själsliga momentet allra lättast sväller ut just i samvaron under korta avkopplingstider. Intet är lättare än att riva upp ett känslosvall av gemenskap under några sysslolösa dagar tillsammans, och intet kan vara mer ödesdigert för den sunda, nyktra, broderliga livsgemenskapen i vardagen.

Varje kristen har väl någon gång i sitt liv upplevat saligheten i äkta kristen gemenskap. Men sådana erfarenheter förblir i denna tillvaro en nådeskänk utöver det kristna samlivets dagliga bröd. Vi kan inte göra anspråk på dem, och vi lever inte tillsammans med andra kristna för dylika erfarenheters skull. Det är en fast och viss tro på ett kristet broderskap, som håller oss samman, inte upplevelsen därav. Det gör oss glada och ger oss salighet, att Gud bryr sig om oss alla och vill fortsätta att göra det, detta håller vi fast i tron som Guds största gåva, men det gör oss också redo att avstå från alla upplevelser, om Gud till en tid låter oss sakna sådant. Vi är förbundna genom tron, inte genom erfarenheten.

Dietrich Bonhoeffer
Liv i gemenskap

När förlät Jesus Petrus?

2010-11-13T15:41:00.004+01:00

Matt 26:31 Då sade Jesus till dem: "I denna natt ska ni alla komma på fall för min skull, för det står skrivet: 'Jag skall slå herden, och fåren i hjorden ska förskingras.'
Matt 26:32 Men efter min uppståndelse ska jag gå före er till Galileen."
Matt 26:33 Då svarade Petrus och sa till honom: "Om än alla andra komma på fall för din skull, så ska dock inte jag komma på fall."
Matt 26:34 Jesus sa till honom: "Sannerligen säger jag dig: I denna natt, förrän hanen har galit, ska du tre gånger förneka mig."
Matt 26:35 Petrus svarade honom: "Om jag än måste dö med dig, så skall jag dock förvisso icke förneka dig." Så sa också alla de andra lärjungarna.
Matt 26:36 Sedan gick Jesus med dem till en plats som heter Getsemane, och han sade till lärjungarna: "Sitt här, medan jag går dit bort och ber."

Mat 26:57 Men de som hade gripit Jesus förde honom bort till översteprästen Kaifas, hos vilken de skriftlärde och de äldste hade församlat sig.
Mat 26:58 Och Petrus följde honom på avstånd ända till översteprästens gård; där gick han in och satte sig bland rättstjänarna för att se vad slutet skulle bliva.

Matt 26:69 Men Petrus satt utanför på gården. Då kom en tjänstekvinna fram till honom och sade: "Också du var med Jesus från Galileen."
Matt 26:70 Men han nekade inför alla och sade: "Jag förstår inte vad du menar."
Matt 26:71 När han sedan hade kommit ut i porten, fick en annan kvinna se honom och sade till dem som var där: "Denne man var med Jesus från Nasaret."
Matt 26:72 Åter nekade han med en ed och sade: "Jag känner inte den mannen."
Matt 26:73 Lite senare kom de kringstående fram och sade till Petrus: "Förvisso är också du en av dem; redan ditt uttal röjer dig ju."
Matt 26:74 Då började han förbanna sig och svärja: "Jag känner icke den mannen." Och i detsamma gol hanen.
Matt 26:75 Då kom Petrus ihåg Jesu ord, hur han hade sagt: "Förrän hanen gal, ska du tre gånger förneka mig." Och han gick ut och grät bittert.

Förlät Jesus Petrus när Han var inför stora rådet? Eller skedde det på korset? Var det vid uppståndelsen som Han förlät Petrus? Eller var det på stranden efter samtalet med sin lärjunge, när Petrus hade medgivit sin ånger?

Jesus Kristus är försoning och det liv Han levde på jorden var förlåtelsens liv.

På korset visar Han vem Han är. Han gör det Han är, nämligen lydnad till Fadern.

Människosonen är inte bunden av tid. Han är ständigt inriktad på återlösning. Det går inte att greppa eller förebrå Hans natur – helt god och rättvis.

Han visade Guds natur som ständigt är intresserad av gemenskap. Han erbjuder omvändelse. Han har beredskap för nåd i alla situationer. Ibland är domen den högsta nåden – att få en försmak av konsekvenserna för det onda. Det blir en möjlig väckarklocka för oss människor så att vi överger våra onda vägar och börjar söka Gud.

Herren känner våra hjärtan – precis som Petrus. Han vet om våra ”ups and downs”. Trots detta älskar Han oss och har gett oss sitt förtroende.
Herren som är full av nåd och sanning, hade redan förlåtit Petrus innan förnekelsen ägde rum. Han har en försonad väg för oss var och en, som räcker hela vägen hem till himmelen.

Johannes

Nattvarden leder till korset

2010-11-05T21:40:00.005+01:00

1 Korintierbrevet 11:27-33
Den som därför äter brödet eller dricker Herrens bägare på ett ovärdigt sätt, han syndar mot Herrens kropp och blod.
Var och en skall pröva sig själv och så äta av brödet och dricka av bägaren.
Ty den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig.
Därför finns det många svaga och sjuka bland er, och ganska många är insomnade.
Om vi gick till rätta med oss själva, skulle vi inte bli dömda.
Men när vi döms fostras vi av Herren, för att vi inte skall bli fördömda tillsammans med världen.
Därför, mina bröder, när ni samlas för att äta, så vänta på varandra.

Psaltaren 32:5 Då uppenbarade jag min synd för dig, jag dolde inte min missgärning. Jag sade: "Jag vill bekänna mina överträdelser för HERREN." Då förlät du mig min syndaskuld.

Kan det vara så att det ovärdiga sättet, som nämns i 1 kor v.27, är att inte döma sig själv?
Om vi söker att urskilja Herrens del och vår egen del i nattvardens mysterium, undviker vi då inte slentrian och öppnar oss för Herrens innerliga närhet. Herren vill ju hålla oss vakna och alerta.
Vad rymmer väntan i 1 Korintierbrevet 11:33?

Vi kan ana att vi kommer till en punkt då vi inser att våra behov är långt utöver vad vi kan mäkta med. "Vi kastar oss på Herren" och måste ha tag i Honom och Hans liv. Nattvarden är inte vilken måltid som helst, och ingenting som en gemenskap vilken som helst kan ”göra” bara för att det ska ”göras”.

Många gånger har jag varit med om att ta nattvard med människor i kyrkor, utan att det betyder något alls. Det finns ingen bäraktig gemenskap, ingen bestående förståelse för vad Herren gjort eller sammanhållning mellan de som deltar i mysteriet. Alla går sin egen väg och gör vad de vill, för att nästa samling ta en ny kopp och en ny brödbit. Beteendet blir automatiserat och Guds välbehag lämnar sammanhanget i det att människorna har lämnat Guds ansikte i sin självtillräcklighet. Låt oss vara sanna och uppriktiga - vi riskerar alla att gå vår egen väg. Därför måste vi ropa till Herren om nåd att få förbli följsamma och ödmjuka.

Det är oerhört det vår Mästare har gjort och gör. Han dukar upp bordet gång på gång och vi bjuds att komma nära Honom och varandra. Men det är tillsynes kostsamt för oss, eftersom det är förenat med obehag att se blodet och inse sin egen skuld.
Vi kan antingen stänga dörren för Herren eller välja att låta rannsakan nå ner till djupet av vår varelse, där vi ska inse att vi inte klarar oss utan Herren. I förhållande till vad Han har gjort för oss är detta inte dyrt.

Johannes

Under

2010-10-26T10:07:00.001+02:00

Under är undantag för att vi ska kunna tro

För vem är skapelsens under uppenbarad?

Tjänandet

2010-10-13T16:27:00.003+02:00

Tjänande är att vara böjbar – be om sådana män.

Tjänst är att ge sig till andra – be om sådana män.

Att tjäna är att bära någon annan – be om sådana män.

Den som tjänar förmedlar kapacitet åt andra att åstadkomma det de är ämnade för.

Tjänandets roll innebär att gå undan för att söka Gud för någons räkning.

Att vara i någons tjänst betyder att man klarar att underordna sig.

Be om den sortens män.

Tjänandet bär Kristi märken.

Märkt med omisskännlig hängivenhet för det ena – uppgiften att ge av Kristi liv.

Märkt med en ödmjukhet och stillhet som speglar Kristus.

Märkt med Kristi smärta och vånda.

Märkt med passion, med hetta, med eld, med kärlek som når fram.

Be om sådana män.

L. W.

Åsikt eller insikt

2010-09-22T16:59:00.000+02:00

Många låter beskäftigt vädra åsikter.
Få är de som söker vinna insikt.

Åsikter är aldrig tillräckligt väl underbyggda för att kunna klassas tillsammans med insikter.
Att skaffa insikt kräver idogt arbete, finstämt sinnelag, varmt hjärtelag och ett gott mått förstånd.

Åsikter är lättfångat byte, ytligt material som aldrig står sig.
Insikt och visdom växer stillsamt invid Kristi kors.

Lars

2010-09-14T21:28:00.004+02:00

Tro är att kunna glädja sig över att man inte förstår Gud.
Det är att söka Den Treenige som inte går att omfatta, och att lära känna himmelrikets hemligheter så långt som Herren väljer att uppenbara dem.

J.A.

Församling 08

2010-09-13T17:36:00.000+02:00

Församling:
Gemenskap vilken förmår uttrycka och representera innehållet i Jesu namn.

Där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.
Matt 18:20

Församling 07

2010-09-07T11:33:00.000+02:00

Församling:
Gemenskap ordnad efter Jesu namn.

Där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.
Matt 18:20

Lars

Korset

2010-08-26T11:44:00.001+02:00

Bestämd konfrontation

Joh 8:43-44 Joh 16:8

Jesus tog konflikten. Fariséerna litade på en annan auktoritet än den som kom från Guds sanna lag. De tyckte att de var bättre, de arbetade med köttsliga medel för att vara värd frälsningen. Deras motiv var grumliga och deras tankar fastlåsta vid världens visdom, makt och prestige.
Så är det fortfarande idag. Denna ovilja att erkänna tillkortakommandet med att hålla lagen – att älska Herren Gud av hela hjärtat… och sin nästa som sig själv – gör dem till lögnare. Om vi är sanna och villiga att tjäna, ska vi finna oss själva svaga, vi kan inte ha alla svaren. Lögnens far är präktig och säger sig vara stark, han lär de sina att de är självtillräckliga och kan kräva sin rätt i förhållande till Gud.
När Messias, som de laglärda hade väntat på, kom, så var de oförmögna att känna igen Guds auktoritet. Han, den ödmjuke, sökte inte bekräftelse eller godkännande hos dem, däremot så tog sig Jesus tid med fifflare, prostituerade och syndare.
Det är uppenbart att Fariséerna inte älskade sina medmänniskor – det som lagen främst kräver. Likasom det i dag är uppenbart att vi (de religiösa) inte älskar våra medmänniskor så som Jesus – det är metadels hyckleri i kyrkan. Gud vill inte ha prydliga söndagskristna som följer en religiös ordning, med människor som klappar varandras ryggar och fortsätter leva för sig själva. Nej, Han vill vara Herre!
Han vill att vi bryr oss om varandra på djupet. Detta är ett verk av Anden och inget vi kan ta oss. Men lika fullt måste vi vara öppna för Anden. Herren har gjort allting, frälsningen är total, den fungerar - men vår tro håller sällan måttet. Vi har valt ett annat liv än det som verkligt församlingsliv innebär.
Han, Jesus Kristus, var bestämd före världens skapelse. Bestämd till synd, rättfärdighet och dom. Han valde att lyda Fadern, besegrade världens furste och gav oss ett erbjudande som står fast. Hans ord och Hans död på korset konfronterar ännu.

Johannes Axelsson

Församlingen 06

2010-08-25T11:45:00.002+02:00

Den växande församlingen har inga medlemmar.
Lars W.

Församlingen 05

2010-08-24T10:18:00.000+02:00

En tanke att arbeta med, en trend att följa:
Att söka sig bort från institutionskyrkan, från söndagskulturen. . .
Inte för att man håller på att förlora tron, men för att bevara den och låta den växa och blomma.

Lars W.

Korset

2010-08-08T12:26:00.009+02:00

- Förnedringens vändpunkt

1 Korintierbrevet 15:22 Liksom alla dör i Adam, så ska alla få nytt liv genom Kristus.

Psaltaren 136:23 (Tacka Herren) ...Honom som tänkte på oss i vår förnedring, ty Hans nåd varar evinnerligen,

Filliperbrevet 3:18-21

Romarbrevet 6:23

Vi som är/var bundna till det jordiska blir/är lösta och allt som är av denna världen påverkas av korsets dynamik. Vi som inte kan rädda oss själva, får helt oförtjänta motta förändringen i form av gåva – detta blir vår vändpunkt. För Kristus var förnedringen djup, särskilt som Han var Guds son och kände all smärta fullt ut. Han var utblottad och hade gett allt Han kunde, tillsynes med dåligt resultat – människor förblev just det hon varit när Han kom - oförmögna att älska.
Han var tvungen att möta den största fienden – den som Adam hade bjudit in – döden. Maktlösheten till följd av lydnad av Faderns vilja är ofattbar. Den villigheten, att avsäga sig alla maktambitioner, är från Gud och visar oss människor ett helt nytt sätt att agera. Där då inget hopp mer är att finna – i döden - vänder Herren allt till uppståndelse liv och förklarar evangeliets sprängkraft. Han ger den förnedrade hopp och Han ger den som är oförmögen en vändpunkt, från död med riktning mot himlen.

Johannes Axelsson

Församlingen 04

2010-08-07T06:54:00.000+02:00

Församlingen, avveckling eller tillblivelse
Samtal om gudsfolkets roll i bister tid

Frågeställningar

04. Låter vi korset stå centralt?

Läsning: 1 Kor 1:18, Rom 1:16, Luk 19:10, Fil 2:5, Fil 1:21.

Herren har bestämt korset att stå centralt i den ordning som återför människan till hennes skapelsesyfte. Lösepenningen, lösköpandet är av evighet bundet till Kristi kors. Efter samma ordning finns också korset tillreds som instrument för formulerandet av den gemenskap som kan betraktas vara genuint kristen. Korset definierar dess särart. Korset åstadkommer för särartens skull ett nödvändigt åtskiljande. Det genomför samtidigt ett djupt gående sammanförande av människor inför Gud. Korset är den särskilda punkt vid vilken Guds rätt, hans rättfärdighet och hans rättigheter får sin fulla bekräftelse. Detta kors har endast ett syfte: att i varje omständighet hävda Kristi absoluta välde och därmed diskvalificera varje annan styrkekoncentration.

Vårt uppskattande och omfattande av detta Kristi kors, som Guds kraft till frälsning, bestämmer i absolut mått Andens utrymme i den kristna gemenskapen och den andlighet vilken demonstreras där kristna kommer samman. Detta kors borde få styra vår tanke, vårt gemensamma tänkande och varande. Var så till sinnes som Jesus Kristus var. . . Detta kors står redo att formulera Guds eget sinnelag bland oss, att uttryckas i och färga var relation och i var situation. Frälsningens hemlighet, trons substans, består i att förmå överlämna var sak till korset och dess kraft.

Församlingen är ämnad att uttrycka korset och förkroppsliga dess metod. Församlingen är ämnad att förkroppsliga och uthålligt stå med det sinnelag som är Kristi eget. Därtill är korset med dess frälsande och omvandlande kraft givet till den kristna gemenskapen. Sådan står denna gemenskap, som en helig samfällighet för omvandlandets och fridstiftandets syften. Korset åstadkommer, med sin praktiska närvaro, ett samvarons läge. Korset producerar, med sin påtagliga närvaro, ett umgängelsens läge. Korset skapar, med sin frälsande närvaro, ett kommunicerandets läge. Paulus omformulerar vetekornslagens grundtema gång på gång: döendet är en vinst, nu lever Kristus i mig, Kristus i oss – härlighetshopp.

Församlingen är ämnad att förkroppsliga den försoning som korset säkrat. All osämja och all konflikt konstitueras enklast av existensen av två parters särintressen. Där den ena parten väljer korset, väljer att avsäga sig sin rätt, väljer att ta sin sak till altaret, där upphör striden. Ingen når särskilt långt i sin ambition genom att bekämpa någon som är död. . . Den församling som väljer att hävda rätt och rättigheter upprätthåller konfliktens existens. Den som går Kristi väg, bärande kors, klarar att hålla fred och förmedla hopp om frid.

Församlingen i dess nyaste former väljer att värja sig för korset välde. Den riktar ett rop bakåt i tid och manar Kristus att komma ner från korset. Den anser att detta döende är alltför drastiskt, det anses opassande, okultiverat, omodernt. Korset står orubbat av dessa avrustningsförsök som Guds kraft till frälsning. Den gemenskap som låter Guds altare säkra väg för hans sak står som vittnesbörd, som verksamt och otvetydigt vittnesbörd om återlösandets substans. Den gemenskap som låter lära sig att ta var sak till altaret stryper med omedelbar verkan varje konfliktunge i dess födelseögonblick.

Låt oss därför återerövra och säkra utrymme för korset och dess kraft till frälsning.

Lars Widerberg

Nattvardens mysterium 5

2010-07-27T22:31:00.006+02:00

Kärleken och dess gensvar

Luk 22:15
Och han sade till dem: "Jag har längtat mycket efter att äta detta påskalamm med er, innan mitt lidande börjar.

Hur kan man längta efter att ge sitt liv? Det är egentligen inte döden som Herren längtar efter utan efter gemenskap. Han visste vad konsekvensen för att tjäna Gud fullt ut skulle bli i en ond värld. Han litade på Fadern och den plan som Fadern hade. Han kände sin Far så väl att Han visste att godheten inte skulle ta slut i och med sitt sista andetag. Det skulle vara värt det eftersom Han hade varit lydig i allt och Fadern lät det ske.

Här möts det gamla förbundet; påskmåltiden - minneshögtiden för Judarnas uttåg ur Egypten, med det nya förbundet – nattvarden. Herren får i denna måltid möjlighet att visa ännu lite mer om vem Han(den treenige Gudens väsen)är. Nämligen utgivande, intresserad av oss var och en. Även intresserad av den som Han vet ska förråda Honom. Han ger sitt liv för alla lärjungar.

Luk 22:17 Och han tog en bägare, tackade Gud och sade: "Tag detta och dela mellan er.

Vi tar emot. Vi delar lika för lika. Här är inte längre Jude och grek, ung och gammal, man och kvinna, lärare och profet, inföding och främling, rik och fattig, chef och anställd, utbildad och obildad m.m. Kristus är allt i alla (Kol 3:11). Våra olikheter och olika ställningar smältssamman och utgör en kropp en fungerande enhet där alla lemmar är lydiga och i funktion i och med huvudet som är vår gode Herre.

1 Kor 12:26 Om en lem lider, så lider alla lemmarna med den. Och om en lem hedras, gläder sig alla lemmarna med den.

Kärleken gör det möjligt för oss och gör oss skickliga att vara församling. Vi delar lidandet och glädjen med varandra. Herren ger nåd. Saliga är de barmhärtiga, de ska få barmhärtighet. Det Herren gjorde för oss, det gör vi för varandra - korset är verksamt - uppståndelselivet lika så.
Vårt gensvar till Herren – vi blir förvandlade av Honom och praktiserar tron genom salighetsprisningarna (Mat. 5). Vår kärlek till Honom tar sig i uttryck i att vi inte unnar oss någon ro för Herren sak.

Johannes Axelsson

Nattvardens mysterium 4

2010-07-26T19:00:00.005+02:00

1Kor 10:16 Välsignelsens bägare som vi välsignar, är den inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, är det inte gemenskap med Kristi kropp?

Ett bröd som bryts. En kropp som bryts. Vi bryts och låter oss själva bli omvandlade, förvandlade av dig i vår vardag – ett verksamt liv i vardagen.
Kärlek - Herren ger av sitt liv till oss.

Act 4:32 Skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ, och ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, utan de hade allt gemensamt.

När Han får ta över våra liv och vi börjar älska varandra med Hans kärlek, då sker omprioriteringar. Vi ska inte börja i fel ände genom att ge bort allt vi äger och har för att blidka Gud. Om Herren har tillträde till vår tid, vår energi, våra tankar, vår längtan och vi tillåter Honom att vara Herre fullt ut, så att vi tjänar Honom när Han ger en befallning – vad är då ägodelar. Vad spelar då egna principer, prylar och eget tankegods för roll? Han har gett sitt allt och vi ger tillbaks efter hjärtat vad vi tycker är rimligt.

Rom 12:1 Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud - er andliga gudstjänst.

Vi är inte oss själva nog. Välbehagliga blir vi när vi samspelar, när vi öppet delar våra liv, gemenskapen blir tillbedjan, blir till avstämning och uppmuntran. Ett givande och tagande, en samhörighet, ett växelspelets offer. Försoningens funktion i uttryck – vi ger upp våra liv för gemenskapen skull.

Här går det inte att gömma sig, vår längtan är uppenbar, vår brist och nöd ligger i öppen dager. När du är i denna gemenskap så blir det kris och ljuvlig försoning. Verkligt och närgånget, Herren möter och ger av sitt liv.

Gudstjänsten blir andlig just för att offret är kostbart, vi ger våra liv tillbaks till Herren och tjänar Hans kropp – bröderna och systrarna. Välsignad är var och en som delar denna bägare.

Johannes Axelsson

Nattvardens mysterium 3

2010-07-26T17:52:00.002+02:00

Sammanförandet till samhörighet

Rom 12:1 Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud - er andliga gudstjänst.

Joh 1:3 Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till.

Joh 8:58 Jesus svarade: "Amen, amen säger jag er: Jag Är, redan innan Abraham blev till."

Vi är ett.
Vi är, därför att Herren är ”Jag är”.
Hans namn blir vårt; Kristus – kristna. Så mycket viktigare hur vi lever våra liv.
Han är det slaktade Lammet – Han är centrum – i vår mitt.
Han som offrade sig för oss – Honom är det ljuvligt att offra sig för.

Vi är avgränsade genom Herrens förbund.
Vi är inte av denna världen.
En främmande visdom för denna världens människor och makter – en kärlek som inte söker sitt.
Ett endräktigt folk med himlen för ögonen. Med odelade intressen. Vi är ett i förståelsen för vad vi är ämnade till - för Herrens rike.

Johannes Axelsson

Församlingen 03

2010-07-15T10:02:00.000+02:00

Församlingen, avveckling eller tillblivelse
Samtal om gudsfolkets roll i bister tid

Frågeställningar

03. Inte längre din egen – söker vi utrymme för samvarons teologi?

Läsning: 1 Kor 6:19, Kol 1:13, Gal 4:9, Kol 1:14

Ordet återlösning står som ett förlorat ord i församlingens vokabulär. Man finner i bibelgrekiskan en liten grupp begrepp som alla syftar till att beskriva en betydelsefull del av Herrens handlande med oss människor. Köpta, betalningen ordnad. . . Att säkra frihet medelst lösepenning. Att trygga position och framtid genom att presentera fullgod lösen. Att föra en individ från en maktsfär till en annan – på lösköpandets grund. Men, detta återlösningens och lösepengens perspektiv tycks ha förflyktigats och upphört att äga någon praktisk betydelse bland oss.

Herrens ordval är distinkt och drastiskt. Hans Ande verkade samman med evangelisterna och apostlarna för att skapa de klaraste och mest preciserade uttryck, vilka i alla stycken – icke minst de praktiska – ska motsvara den andliga verkligheten och ge uttryck för Herrens syften. När våra teologer, våra förkunnare och också vi själva läser de texter som är ämnade att verka som svärd över ande och själ förfaller vi alla till en allt mer uttalad reduktionism. Istället för att låta texterna tala med sitt fulla värde och sin fulla kraft, låter vi orden hellre betyda mindre än vad de egentligen är avsedda att innehålla och verka bland oss. Med vår hållning och vår tanke reducerar vi frälsningen till ett minimum och vi hjälper därmed tjuven att stjäla de bästa styckena av frälsningsupplevelsen och låter denne lede fi torka ut och krympa vår andliga erfarenhet.

Ni tillhör inte er själva. Du är inte längre din egen. Du har förts från mörkrets välde till Kristi styre. Korset säger upp din rätt att själv ordna din framtid. Korset befriar dig från självlivets fruktlöshet. Korset friar dig till vilan i Kristus. Alla dessa självriken faller samman inför återlösningens verklighet. Istället för att på nytt och på nytt jaga efter bekräftelse eller att på ena eller andra sättet söka framstå som det bättre valet i den allt hårdare konkurrensen skaffar återlösandet oss den enda gångbara positionen: Saliga de ödmjuka. . . Lösköpta ur ekorrhjulet, friade från dessa svaga och ynkliga stadgar, mönster och makter. . .

Köpta till gemenskap med Levande Gud – så låter återlösningen definiera sig, så låter församlingsgemenskapen definiera sig. Återköpta med full betalning, Lammets blod täcker varje kostnad. Guds Ande, denne evige Ande, garanterar köpets fullständighet och absoluta kvalité. Återlösningen lägger evighetsdimension över församlingens existens och dess samvaro. Gudsfolket sammanförs för att demonstrera lösepenningens funktion – från mörker till ljus, från bundenhet till frihet, från aggression till fridsstiftande, från prestige och positionsjakt till ro i Kristus, från egenintressen till självutgivande. Men, vi låter frälsningen reduceras till förbrukningsvara att spillas över alla dessa egenintressen. Återlösningen, detta att inte längre kunna vara sin egen har gjorts om intet.

Återlösningen definierar samvarons teologi. Den som inte längre är sin egen har både råd och duglighet att vända sig till de andra för att ge av sig själv, av allt det goda som Guds Ande berett. De som väljer att ställa sig under återköpandets regel saknar aldrig möjlighet att spegla de ting och den hållning som hör evighet och Himmel till. Häri finner församlingen både tillblivelse, existensberättigande och fortbestånd.

Lars Widerberg

Församlingen 02

2010-06-29T07:00:00.001+02:00

Församlingen, avveckling eller tillblivelse
Samtal om gudsfolkets roll i bister tid

Frågeställningar

02. Motsvarar vår verklighet vår kallelse?

Läsestycke: Hebr 3:1, Joh 15:15, Hebr 2:3

Himlen kallar till gemenskap. Herren formar folk till delaktighet i uppdrag. Himlen kallar till gemenskap – tydligt uttryckt gemenskap och väldefinierad vänskap, umgängelse mellan Skapare och skapelse med löfte om återupprättad skapelseordning. Herren ordnar för delaktighet i en himmelsk kallelse, vilken äger ett strikt personligt element. Sina första lärjungar kallade Herren vänner, till en så stor frälsning kallar han var lärjunge, varje grupp av lärjungar genom tiderna. Sådan var skapelsen tänkt och ordnad, sådan ser kallelsen ut, kallade att vara Guds följeslagare.

Himlen kallar till gemenskap – gemenskap på korsets grund. Korset både bestämmer och ordnar förutsättningarna för församlingens tillblivelse och fortbestånd. Där korset står centralt, där står Herrens hus. Distans och främlingskap elimineras med hjälp av korsets praktiska närvaro. Endast korset, Kristi kors, förmår lägga tillrätta för den gemenskap som hör Himlens kallelse till. Korsets skola, Kristi skola, gör dess elever lämpade för denna särskilda kallelse. Men, den moderna församlingens dilemma består främst i att denna särskilda skolning undviks – den uppfattas som alltför krävande.

Herrens följeslagare; kallelsens innebörd: närhet till honom i hans arbete, efterliknelse i sinnelag och hållning, drag av honom nedlagda i den enskilde lärjungen och i den gemenskap som står på korsets grund. Kallelsens innebörd: ett ”ansikte mot ansikte”. På samma sätt som i det gamla tabernaklets inre – en nådastol, en uppenbarelseplats mellan keruberna, ett ”där ska jag uppenbara mig för dig”. Kallelsens innebörd: samtal och samvaro, umgängelse och uppenbarelse. Fostran i tabernaklets anda, ett inskrivande i hjärtats inre, en skolning i de ting som hör Herren till i Kristi skola. Kallelse till att förberedas för Himlen, skolas i Himlens sätt, skolas för att kunna representera och presentera Herren och hans sak.

Lars Widerberg

2010-06-20T23:04:00.003+02:00

En man som går förlåtelsens väg kan få ge hopp åt en hel nation

Herrens försoning i en sargad själ blir början på något helt nytt

Johannes

Församlingen 01

2010-06-18T07:21:00.002+02:00

Församlingen, avveckling eller tillblivelse
Samtal om gudsfolkets roll i bister tid

Frågeställningar

01. Vad vill Herren ha?
Läsestycken: Jes 56:4, Jes 58:6, Hebr 13:21.

Församling, instrument i Guds hand, verktyg för hans syften. . .

Härligheten, Lammets härlighet, återlösandets härighet leder hjärta och tanke på väg mot en djupnande insikt om församlandets syfte. Dessa som låter sig omfattas av lösepenningens och lösköpandets dynamik förs och leds åter till ursprung och skapelsesyfte. Vad vill Herren åstadkomma? Vad vill Herren ha? Vad finner hans hjärta behag i?

Kung David hade namn om sig att vara en man efter Guds hjärta – 1 Sam 13:14. De löften som gavs åt denne man står fasta som referenspunkt och garanti för varje individ och vart sammanhang som ger sig åt sökandet efter frälsningens fullhet – men detta prästsinnes element har gått förlorat. Hebréerbrevet utfärdar varning: ingen flyktväg finns att tillgå om man inte tar vara på ”en så stor frälsning” – Hebr 2:3. Församlingens återupprättelse vilar med återkomsten av en skara som förmår att ge Herren det han önskar.

Dessa som väljer det som Herren finner glädje i, bär en särskild kvalité. De har valt att värna det som hör Herren till på bekostnad av möjligheten att i varje del värna det som tillhör dem själva. De låter var del av egenlivets produktivitet gå om intet för att ge allt utrymme för Herrens sak. Altaret, korset, står så centralt med all förödande och upprättande effektivitet i det sammanhang som söker utgestaltning av de ting som Herren kan finna behag i. Paulus formar ett fundamentalt uttryck för denna ståndpunkt: Vem räcker till för detta, räcker till i uppgiften att forma detta som Herren söker – 2 Kor 2:15-17.

Vad önskar Herren få tag på? Vari ligger församlingens upprättelse?
Utgestaltandet av ett svar ligger fördolt i den mognadsprocess som aposteln formulerar i 2 Kor 3:4-6.
Vårt sökande, vårt frågande måste präglas av tålamod, uthållighet och tillit.

Lars Widerberg

Sitter tillsammans

2010-06-14T23:19:00.003+02:00

Ef 2:6 Ja, han har uppväckt oss med Honom och satt oss med Honom i den himmelska världen, i Kristus Jesus,…

Ef.1:3-4, Gal 2:20-21, 1kor 10:13

Många klickar på teven för sällskap
Några få stänger av den för gemenskap

Många vill ha surret från radion på jobbet
Några få söker stillheten och lyssnar inåt

Många söker relatera socialt och skaffa inflytande
Några få lämnar prestigens väg och sitter

Sitter avsides, sitter tryggt, sitter säkert
Sitter stilla, sitter fattigt, sitter upphöjt
För nu sitter inte längre jag utan Kristus sitter i mig
Livet som jag nu lever, levs i mitt ställe av Honom som är

Det är ett liv lika annorlunda som det är skrämmande
Lika omvälvande som det är spännande

Det går inte att kräva Guds under eller att fjättra tron
Allt är oss givet efter lidandets väg
där Han gjorde för oss det som ingen kunnat tänka
Avväpnade alla makter och allt som hindrar Hans framfart i våra liv

När vi mottar det utgivandet lär vi känna Hans nåd
Den oerhörda som kommer ifrån ett helt annat rike
än det som vi dödliga vanligtvis möts av

Inget är förgäves då vi får härda ut i beredda utvägar-
planerade välsignelser före världens grund
Synd bara att så få klickar av för att motta

Johannes

Befrielse

2010-06-03T14:03:00.005+02:00

När Sonen får tillträde till själens dolda gömslen vänds hopplösheten till förtröstan. När människan står naken och öppen inför sin skapare i all sin bräcklighets litenhet ordnas tillvaron efter himlens mått och sans.
Höjder sänks och dalar höjs, vägen röjs och marken bereds, stenar flyttas till fördel för bördig jord.

Varför göra det svårt för oss, när det står "älska!"
Efterföljaren fångar upp Guds signaler och går tillrätta med sig själv.
All ondska tjänar de heligas fostran.
Själens eget liv är korsat av Herrens eviga återlösning.
För ett ögonblicks närhet var Han villig visa vem Han är;
Universums Kung som dog för de många sargade.

Johannes

Huset 02

2010-05-11T07:04:00.000+02:00

Liv, denna gåva som blir oss given ovanifrån, går inte under tygel och töm.
Livet är givet för att ges bort. . .
Dess regel heter samvaro, i nära gemenskap, med ömsesidigheten och ödmjukheten som uppehållande kraft.
L. W.

Huset 01

2010-05-07T07:40:00.002+02:00

Församling definierad och uttryckt:

Ömsesidig ödmjukhet, samfällt ödmjukande, gemensam mjukhet.

Så möts Himmel och jord.
L. W.

I Faderns närhet 06

2010-04-27T12:13:00.001+02:00

Fadershuset
”Medan Elia och Elisa gick och samtalade kom en vagn av eld med hästar av eld och skilde de båda från varandra. Och Elia for i stormvinden upp till himlen. Elisa såg det och ropade: ‘Min fader, min fader! Du som för Israel är både vagnar och ryttare!’ ”. Bedjandet stöder sig på och vilar tryggt i kännedomen om fadershjärtat. Otryggheten och vilsenheten botas i bönevrån där man ger sig tid att lära känna igen Far. Bönen identifierar sig med Fadern. Bedjaren har hittat hem och har funnit sin slutliga identitet genom samhörigheten med Fadern.

Samvaron och bönhörandet fyller fullt ut det allmänmänskliga basbehovet av fixpunkt, referensram och identifikationsobjekt. Flyktighet, obeständighet och opålitlighet präglar människors värld och vardag tills man funnit ro i Gud. ”Endast hos Gud söker min själ sin ro, från honom kommer min frälsning. Endast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag ska inte vackla.” Ps 62:2-3.

Frånvaron av faderskap tömmer livet på verklighetsförankring och helhetskänsla. Faderns uppenbarelse samlar samman intryck och upplevelser till en sammanhängande bild av verkligheten. Fadershusets realitet ger liv och förmedlar helande till varje hem. Bedjandet har social dimension. Be om försoning och nytt liv i varje situation där du ser att man begår synd. Be om liv i alla situationer där någon såras genom andras synd. ”Om vi ber om något efter hans vilja, så hör han oss.” ”Om någon ser sin broder begå en synd, skall han be, och Gud skall ge liv åt honom” 1 Joh 5:14, 16. Detta är bönehusets basuppgift. Detta är den direkta avspeglingen av fadershjärtat. Be om liv där synd begås. Be om liv där det går sönder. Be om liv i dessa våra splittrade samhällen.

Ordet blev kött 17

2010-03-24T13:34:00.000+01:00

Vi kommer nu till en viktig fråga: Om Ordet blev kött är då köttet skapat för Ordet? När det gudomliga Ordet antog köttslig skepnad, var den skepnaden väsensfrämmande? Är köttet skilt från eller besläktat med det andliga? En hinduisk ”helig” man sade till mig: ”Tala om för mig hur jag skall bli fri från kroppen. Den är min fiende.” Hade han rätt?

Det finns många ställen i Nya Testamentet som talar om att Gud skapade världen genom Kristus. ”Skapade världen genom Kristus” när denne framträdde för endast två tusen år sedan? Vad betyder dessa underliga bibelställen? Den kristna kyrkan har inte tagit dem på allvar. Men om det är sant, då är det fruktansvärt sant – och fyllt av mening och mål.

Lyssna:
”Genom det har allt blivit till och utan det har intet blivit till som är till... I världen var han, och genom honom hade världen blivit till, men världen ville icke veta av honom.” (Joh 1:3, 10.)
”...har han nu på det yttersta av denna tid talat till oss genom sin Son, som han har insatt till arvinge av allt, genom vilken han ock har skapat världen.” (Hebr. 1:2.)
”… i honom som är den osynlige Gudens avbild... Ty i honom skapades allt i himmelen och på jorden, synligt såväl som osynligt... Alltsammans har blivit skapat genom honom och till honom.” (Kol. 1:15-16.)
”...och en enda Herre: Jesus Kristus, genom vilken allt är och genom vilken vi själva äro.” (1 Kor. 8:6.)
”Däremot är kroppen icke för otukt, utan för Herren, och Herren för kroppen.” (1 Kor. 6:13.)

Vad betyder dessa egendomliga bibelställen? Betyder de att hela skapelsen tillkommit genom Kristus? Och att allt till sin innersta struktur skall verka efter hans vilja? Och när det verkar efter hans vilja, betyder det att allt är bra, harmoniskt och uppbyggande? I annat fall motverkar det sig självt? Är vi skapade genom honom och till honom? Visar just det sätt vi är skapade på att vi är avsedda att vara hans? Och när vi är hans, är vi då i egentlig mening framför allt oss själva? Jag tror att vi kan svara ja på alla dessa frågor. Liksom ögat är skapat för ljuset, så är vi skapade för honom.

E. Stanley Jones
Ordet blev kött

Ljuset på berget

2010-03-21T20:31:00.006+01:00

Joh 1:5
Matt 5:14-16
Sak 8:3

Vem har tänt detta ljus som skiner alla oväder till trots?
Öppet på berget, medan stormen härjar och tjuter runt omkring, står dess låga.

Trovärdigt och orubbligt.
Väderomslag, maktskiften - Ljuset på Sion sprider sitt stadiga sken. Det bryter tydligt mot mörkret och ursäktar inte det som uppenbaras. Dess strålglans leder vilsna rätt, i dess närhet behövs inga argument - allt ligger i öppen dager.

Kalla hjärtan tinas. Vårfloden rinner ner från berget.
Dess hemlighet ligger i oljan och varifrån den flyter.
Så länge tid råder är ljuset stadens hopp.

Bygget 5

2010-03-13T09:13:00.005+01:00

Människotankar ger ismer, splittring och oförsonlighet.
Guds tankar är frid, liv och evig kärlek.
Vi sågar i Guds ord som vore det billig Asp.
Om vi visste vem HERREN är skulle vi inte våga göra det.

Johannes

Guds kärlek

2010-02-27T21:37:00.003+01:00

Om vi alltså i vår smärta och vårt lidande höja vårt rop i protest mot att Gud skapat en värld, i vilken synd och lidande är möjliga, så ska vi komma ihåg, att om de kostar oss mycket att leva i en värld sådan som denna, så har det kostat Gud mera att skapa den. Att skapa en värld sådan som denna innebär, att Han måste leva i den som Kärlek. Det innebar ett kors för Honom själv. Han kunde ha skapat en värld, där möjligheten till synd och lidande varit utesluten; men hade Han gjort detta, skulle Han inte skapat oss till fria, moraliska varelser, som kunna välja. Han kunde ha gjort oss till marionetter i stället för personligheter, till maskiner i stället för människor. Han valde i stället det stora vågspelet att skapa moraliska varelser i stånd till gott och ont. Kärlek kunde inte göra något mindre.

En människa blir far till ett barn, på vilken han slösar sin kärlek, fastän han på grund av det löper en stor risk att föda ett barn till världen, som kan fara vilse och krossa hans hjärta. Men han kliver ändå in under denna risk, för kärleken kan inte göra något mindre. Gud den gudomlige Fadern, vågar samma risk, då Han skapade oss, för det kunde slutligen krossa Hans hjärta. Det gjorde det också. Korset är tecknet därpå. Vid skapelsen tar Han på sig ett ansvar och vid korset erkänner Han och fullgör detta ansvarskrav. Han ville ta på sig själv allt det, som faller på oss - och mera! Endast på denna grundval kunde Han skapa. Och det kan hända, att Han hade något så underbart i sin tanke med avseende på omskapelsen, att Han därför tog den risk som låg i skapandet.

Stanely Jones

Bygget 4

2010-02-22T10:20:00.003+01:00

Joh 15:5

Det människan bygger själv, faller sönder. Det är splittrat redan innan det börjas bygga. Ödmjukhet, försoning och förmåga att lägga ner sina liv för varandra finns inte. Konflikter, splittring och söndring är oundvikligt i de ambitioner och motiv som har sin startpunkt i människors strävan. Villfarelsens alla konster till trots så kan det inte bestå.

Herren har ordnat det så att det bara finns ett träd som bär god frukt - evig frukt. Inget annat träd går att använda. Vägen är trång och få är de som finner den. Säll (sällsynt) är den man som tar vara på Jesu ord och lever i orden. Herren ger nåd så vi kan leva i Honom. Vi bygger vidare på det "lilla", "osannolika", "Noas ark", i lydnad och i lyhördhet till Skaparen. Vi bidar Herren och invänta dagen då ogudaktighetens bygge bryts samman.

Bygget 3

2010-01-29T08:49:00.011+01:00

Om vi har gemenskap med Herren, rätt ställning inför Honom, och om vi har slutat bygga på vårt eget (Fil 2:4), kan vi i stillhet lära oss något av det svåraste i livet; den totala renoveringens nödvändighet.
Förrän det kan bli något bygge av måste det fallfärdiga rucklet rivas. Gud arbetar med oss efter principer som inte passar oss, men som passar Honom, nämligen nedbrytandets princip. Vi kommer att få utstå smärta som alla andra människor. Faktum är att bygget garanterar smärta, men Herren har lovat oss att ingenting kan skilja oss från Guds kärlek (Rom. 8:38-39) i Kristus Jesus.

Vi bryts ner för att kunna vara behagliga inför Gud. Det svåra som händer i våra liv är slag av Guds hammare. Om vi låter slagen bryta ner det i oss som är till hinder för Guds plan, så blir nöden till seger. Lidandet blir inte hinder för Herren, utan medel i sökandet efter Honom. Han som har gett oss möjligheten att finnas till överhuvudtaget, är värd att fruktas, älskas och äras.

I Faderns närhet 05

2010-01-19T11:39:00.000+01:00

De äldsta vittnesbörden om gudsgemenskapens sätt och sed visar på en enkelhet och intimitet som för oss tycks vara näst intill naiv och samtidigt svåruppnåelig. Hanok vandrade med Gud, 1 Mos 5:24. Noa vandrade i gemenskap med Gud, 1 Mos 6:9. Man säger att ordet för gemenskap också kan användas för takt och tempo. Noa vandrade i takt med Gud, i Guds tempo.

Tillbedjan kan inte ske annat än i ande och sanning, Joh 4:23. Att lära sig att tillbedja är att lära sig fadershusets sed och att anpassa sig till Guds tempo. När de äldste vandrade längs Guds stigar verkade det vara Fadern som pratade mest. När de äldste vandrade i de svåraste och trängsta passagerna instruerade Fadern och uppenbarade de planer och skeenden som sedan länge satts i verksamhet till förmån för gudsfolket. Minns hur Josef så småningom blev drömtydare och sedan administratör i ett internationellt omsorgsprojekt. Mose hade inga andra att umgås med än fårskocken under lång ökentid men planen och skedena banade väg för att han skulle nämnas som laggivare och folkledare.

Bedjandet lär oss först av allt gudsfruktan. Majestätet har gått förlorat bland oss. Fråga dig själv vem det är du samtalar med i din bön. Jämför din bild av den Allsmäktige med Bibelns märkliga vittnesbörd. Majestätet har gått förlorat. Många av oss har riggat beläten som varken hör eller svarar. Det brinner fortfarande i busken som Moses såg och den elden är helig.

Lars

Bygget 2

2010-01-06T07:00:00.008+01:00

Hebreerbrevet 10:38, Haggai 1:4-9,

När man bygger upp sitt eget, drar man sig undan från det som Herren vill.
Det märks vad vi bygger på, vart vårt hjärta är. Många bygger upp sina panelade hus, skaffar sig små riken, egna herradömen med förhoppning om försäkran inför framtiden. Bråttom är det i denna stressade värld av innbördes beundran, av att synas vara stark. Vi får se om bygget håller. Det blåser upp till storm!

De som har börjat låtit Herren göra sitt rättfärdiga (Rom 5:19) verk i sig, går upp till berget. De tar sig tid till det vktiga omvändelse görat. Byggandet tar sin givna tid, inget görs förhastat. De gräver djupt i stoftet för att nå grunden, som är Kristus (1 kor 3:11). De väntar som Noa på mått och instruktioner (1 mos 6:15). Återigen går de uppför berget för att samla virke. Virket de hämtar är beprövat - det har utstått svåra stormar, och har växt sakta på slutningarnas branter. I allt detta som tycks omöjligt, lär de sig vila i förtröstan på Gud som har lovat: "Min rättfärdige ska leva av tro".

Johannes

2009-12-25T16:30:00.003+01:00

Se till att ingen går miste om Guds nåd och att ingen giftig rot skjuter skott och blir till fördärv, så att menigheten därigenom blir besmittad. Heb 12:15

Guds välbehag kan liknas vid en vild duva. Du må försöka lura den in u ditt rum. Men hur du än försöker, lyckas du inte. Den måste flyga in enligt sin egen fria vilja. Men så snart den kommit in, måste du vara försiktig, så den inte flyger ut igen. DU kan inte tvinga den att komma in, men du kan lätt få den att flyga iväg. Endast en liten försiktighet, och den är borta. Det är Guds själv som tar initiativet till välsignelsen. Vi behöver inte anstränga oss. Men när hans välsignelse har kommit oss till del, behövs det inte mycket förrän vi förlorar den. Guds välbehag finns där kristna lever i harmoni med varandra - aldrig där man lever i strid med varandra. Har du tänkt på hur allvarligt det är att vara ovän med en broder, även om det visar sig att du har rätten på din sida i alla avseenden? För all del, var på din vakt med dina ord, så du inte förlorar Guds välbehag över ditt liv! Se till att inte välsignelsens duva flyger ifrån dig!

Watchman Nee

Försonigen skapar det behov den tillfredsställer

2009-12-17T21:20:00.006+01:00

Men en ´själisk´ människa tar inte emot vad som hör Guds Ande till. Det är henne en dårskap. 1 Kor 2:14

Guds evangelium skapar behov av evangelium. Paulus säger: "om vårt evangelium nu verkligen är dolt av ett täckelse, så finns det täckelset" - hos uslingar? Nej, "hos dem som gå förlorade. Ty de otrognas (otroendes)sinnen har denna tidsålders gud förblindat" (2Kor 4:3,4). De flesta människor är fullkomligt tillfredsställda med sitt moraliska tillstånd. De ha inget behov av evangelium. Det är Gud själv som skapar det behovet. Ingen människa är medveten om det, förrän Gud uppenbarar sig för henne.

Jesus sa: "Be och ni ska få" (Joh 16:24), men Gud kan inte ge förrän en människa ber. Inte för att han undanhåller oss sina gåvor, men därför att han har ordnat det så på försoningens grundval. Våra böner är nödvändiga för Gud, för att Han ska kunna skapa i oss det varom vi ber och som inte fanns förrän i och med vår bön. Försoningens innersta verklighet är dess ständigt skapande kraft. Den skapar livet från Gud i oss, och den skapar allt som hör detta liv till. Ingenting kan tillfredsställa behovet, utom det som framkallar det - försoningen. Detta är försoningens betydelse: den skapar behovet av Guds evangelium och den tillfredsställer behovet av Guds evangelium.

"Och när jag har blivit upphöjd från jorden, ska jag draga alla till mig" (Joh 12:32). Vi predika våra egna erfarenheter, och människor blir nog intresserade, men det väcker inte behovet av Guds evangelium hos dom. Men när Jesus Kristus blir upphöjd genom vår förkunnelse, framkallar Guds Ande ett medvetet behov av Honom. Bakom förkunnelsen av evangeliet står försoningen såsom den skapande makten i själarna. Det som frälser människor är aldrig det personliga vittnesbördet. "Det ord som jag har talat till er är ande och är liv" (Joh 6:63).
Oswald Chambers

I Faderns närhet 04

2009-12-04T11:18:00.000+01:00

De första lärjungarna bad att få lära sig be och fick genast ett bönens schema att gå efter. Mönsterbönen leder varje bedjare in i daglig bön om förlåtelse. Bönemönstret ligger fast för varje människa, i synnerhet för de pånyttfödda. De rättfärdiggjorda, de som låtit Herren börja rena dem från all synd, låter bönevägen vara kantad av omvändelsetillfällen och böner om förlåtelse och försoning. Bönefolket är försoningens folk, omvändelsens kärntrupper. Med sin omvändelsebenägenhet bereder de omvändelseklimat och gör det lätt för andra att säga förlåt.

Återvändandet är fullt ut möjligt därför att försoningen är ett faktum, ett saligt och konstruktivt faktum. Bedjandet bär på omvändelse som varje annan orsak bär på sin konsekvens. Bön är omvändelse. Likaledes, omvändelse är bön. Omvändelsen, omvändelserna - för de måste vara många - formar tillbedjans fundament.

Återvändandet har hjälpjungfrur. Varje omständighet har som naturlig roll att föra dig till samtal med Fadern. Varje oförrätt provocerar reaktion. Den köttsliga leder till bitterhet och någon form av kompensation eller hämnd. Den kristliga heter bedjande om försoningsunder. Ditt eget samvete är Guds personliga partner i försöken att få dig att se Korsets möjlighet.

Återvändandets slutakt är alltid densamma, utspelad i otaliga variationer. Ett gott slut i fadersfamnen. Återvändandets slutakt är början på bygget av Faderns hus. ”Hans hus är vi”. Heb 3:6.

Lars

Sardes

2009-11-19T08:23:00.004+01:00

Kom därför ihåg vad du har tagit emot och hört, och håll fast vid det och omvänd dig. (1917: och tag vara därpå och gör bättring)Uppenbarelseboken 3:3

Församlingen i Sardes blev inte klandrade för falsk lära eller bristande ordning. Det var renlärig, väl ordnad församling. Det var inte fel i huvudet men i hjärtat: inte uti församlingsordningen meni livet. I döden och inför evighetens allvar skall vår teologi smälta ihop till detta ena: " Detta är det eviga livet, att de känna dig, den ende sanne Guden, och den du har sänt, Jesus Kristus."
Men i en tid av andlig förbistring måste ju varje vaken kristen känna sig uppfordrad att försvara "den sunda läran." Och det bästa försvar vi kan ge för sanningen är att själva leva i sanningen.
Det är en död församing, som söker ersätta Andens liv med glänsande teorier och vackra former, det är den mänskliga vanmakten, som tar till köttsliga vapen. Det är en skam, som vi torde få bära till ändens tid, att vi kommit i strid om en religon, vars huvudsanningar är så enkla, att ett barn kan fatta dem. Den kunskap som uppblåser, och den lära, som ställer upp partiets beväpnade knektar, är oss till föga heder.
DEt finns församlingar som borde leva i ungdomens fulla kraft, men redan är förlamade. De bäres bort under inflyttande av sömndrycker till döden. Världen i dess olika former tar överhanden i hjärtat, livet och församlingen. Och allt som man till sist har kvar är "den rena läran". De nena församlingen går, och den andra kommer. Man börjar som om det vore eld överallt , men slutar i försoffning och död. Vår tids frikyrkliga liv hotas med en smygandedöd. Steg för steg växer man väl i rikedom, lärdom, värdighet och anseende men förlorar i enfald, kärlek och liv. Många, som lämnat de stadskyrkliga formerna, har, i stället för att utvecklas i liv, i många fall gått tillbaka. Man kan arbeta sig ur gamla former och förstelna i nya.
E.G-n

Ordet blev kött 16

2009-11-10T12:40:00.001+01:00

Jesus visade att han var delaktig i allas hunger och fängslad med fångarna. En sak utelämnade han. Han kunde säga att han hungrade, törstade och var sjuk med oss, att han led av främlingskap och fångenskap som vi, men han kunde inte säga att han var syndig som vi. Det kunde ha missförståtts.

Han kunde inte säga så men han kunde handla så. Han gick till korset och identifierade sig fullständigt med oss på vårt allra lägsta plan – syndens. ”Honom har han gjort för oss till synd.” Han korsfästes mellan två syndare som en av dem. Så ett med oss i vår synd att han som vi när vi syndar måste ropa ett övergivet: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” – ”Våra synder bar han i sin kropp uppå korsets trä.” Identifieringen var fullständig och därför också inkarnationen. Han blev ett med vår synd.

Identifieringen var ändå inte riktigt fullständig – synd och död hör alltid samman. När han smakat vår synd måste han också smaka döden, Livets Skapare underkastades döden. Då blev i sanning inkarnationen fullkomlig.

Men när han nått botten steg han upp – till själva tronen.
När vi blivit ett med honom genom att i tro överlämna oss åt honom kan vi uppstiga med honom och gör det också. Han blev ett med oss för att vi skulle bli ett med honom och få del av hans härlighet. Han steg ned för att vi skulle kunna stiga upp.

Inkarnationens mål är alltså inte att han skulle identifiera sig med oss utan vi med honom – att vi skulle inkarneras i honom, få del i hans seger och härlighet. Han böjde sig ned för att dela med sig åt oss. Vilken ödmjukhet och vilken gåva! Han tog inte undan något. Och vi har bara ett att göra – inte undanhålla något, absolut ingenting.

E. Stanley Jones
Ordet blev kött

Men jag säger er: Älska era ovänner!

2009-10-31T17:35:00.006+01:00

Jag kände en man som hatade en annan. Denne hade gjort honom så mycket ont, att han mänskligt sett förtjänade döden. Den som hade blivit utsatt för allt det onda blev frälst. I flera år såg han inte till sin fiende. En gång besökte han en annan stad och gick til l den lokala församligen för att delta i brödbrytelsen där. Strax efter det att´hab hade bkivit välkomsthälsad i mötet, såg han plötsligt att hans ovän var med i gudstjänsten. Han sa till sig själv: "Är han här? Jag hade ingen aning om att han var frälst! Vad ska jag göra nu"? När någon sedan reste sig och bad och alla var försänkta i bön med böjda huvuen, steg han försiktigt upp och gick ut. Han började gå gatan fram. Det kändes som han höll sin frälsning i ena handen och hatet mot sin broder i andra. Ju längre bort han gick; desto svårare knde han det. Så kom han att minnas hur det var tio år tillbaka i tiden, då Herren hade frälst honom och förlåtit honom alla hans synder. Men han kunde inte förlåta sin fiende. Då förde den helige Ande dessa ord till hans hjärta: " Om ni har kärlek till varandra, så ska alla förstå att ni är mina lärjungar", Joh 13:35. Han stannade plötsligt. " Herre, jag förlåter honom!" ropade han. Omedelbart vände han och gick tillbaka till gudstjänsten. Tårarna strömmade nedför hans kinder. När han kom in öll församlingen just på att bryta brödet. Han gick fram och bekände allt. Gud hade tagit bort allt hat i hans hjärta.

Watchman Nee

I Faderns närhet 03

2009-10-25T12:21:00.000+01:00

Återvändandets andra ord - omvändelse
Återvändandet är ingen omöjlighet. Gud är aldrig långt borta och det hör till hans väsen att han lyssnar. Bedjandet lär sig snart att vila i denna bönens första upptäckt. Bön är en möjlig livshållning därför att någon hör på. Återvändandet är en rimlig möjlighet. Någon välkomnar och omfamnar. Anden, den Helige Ande vittnar samman med vårt inre om Faderns glädje över sina barn.

Återvändandet är en nödvändighet. ”Ni är köpta, och betalningen är ordnad.” 1 Kor 6:20. ”Ni är inte längre era egna”. Bedjandet bringar rätsida i relationer och förhållningssätt. Fadern förblir allsmäktig och helig, människan leds in i barnaskapets fröjd men har att lära sig helighetens sedvänja. Ett fullständigt återvändande är en nödvändighet. Bedjandet far efter att uttrycka det dagliga behovet av omvändelse och överlåtelse. Bedjandet riktar sinnet och öppnar samvetet för rening.

Försoningens fullkomnare

2009-10-14T20:39:00.004+02:00

Ordspråksboken 16:7

Om en mans vägar behagar HERREN väl så gör han även hans fiender till vänner.

Herren dödar oförsonligheten under tiden vi är i Herrens närhet. Johannes

Noteringar 03

2009-10-01T09:56:00.001+02:00

Hos den som ser Himlen föds glädjen.

Hos den som ser frånvaron av Himlen föds bönen.

Lars W.

Bedjandet 01

2009-09-27T10:45:00.000+02:00

Människor saknar stjärna att segla efter, rodren i deras skepp är brutna, någon hamn – inte ens en strand – skymtar i diset.
Världen sover. Den är däst av synd, trött av år, slapp av mörker. Längtan är död hos de flesta, löftesstjärnan tycks ha slocknat och den sol som kan göra hjärtan modiga lyser ej mer.

Bedjandet måste skärpas. . .
Bed om profeter. . .
Bed om män som klarar att navigera och ange kurs. . .

Lars

Noteringar 02

2009-09-23T11:34:00.001+02:00

En bönens hemlighet. . .

Herren tar hjälp av de utblottades rop på undsättning.

Ps 102:18

Meditationer kring korset 112

2009-08-30T23:20:00.005+02:00

Vilken märkbar förändring - hopplöshet vänds i ett nu till möjlighet, mörker till ljus i Herrens närhet. Vilken förmån att få vara med i detta rike, och vad gott det är att be för varandra.
------
Gud, vår Fader! Vi tackar Dig att Du värdigats skänka oss Kristi dyrbara Kors till vår återlösning. Alltför lätt glömmer vi Din gränslösa kärlek, försjunkna i räddhåga i medvetandet av vår egen svaghet och tänka endast på det förflutna. Hjälp oss till en frimodigare förvissning om återlösninen genom Korset, och fyll oss därigenom med kraft till kärleksverksamhet! Att vi allt klarare måtte få skåda Korsets mening, det ber vi Dig ödmjukt om i Kristi namn. Amen.

180-rörelsen 23

2009-08-12T15:09:00.001+02:00

180:23
Etthundraåttiogradersrörelsen är ämnad att skapa närhet och intimitet. Rörelsen är mera än hemkänsla och välkomnande. Det är att bära på Himlen. Denna rörelse binder oss till Himlens väsen. Den öppnar för Kristi sätt och sinne. Den är själva vittnesbördet om att Fadern är nära för att formulera ett kärleksuttryck mitt bland oss. Detta allena är ett sakligt bevis för att Gud menar allvar med sitt frälsningserbjudande. Att reagera med 180-graders sväng är att slå fast att samvetet är känsligt och ambitionen har begynt stämmas efter den Guds ordning som ska komma till fullt uttryck i Ändens tid, nämligen att forma och sammanfatta allt i Kristus.

Lars

SLUT

KORSETS SÖNER

2009-08-04T10:14:00.000+02:00

Av Jessie Penn-Lewis

”För sångmästaren, till Gittit, en psalm av Koras söner.”

I en predikan förmedlade pastor C. H. Pridgeon en verkligt värdefull tolkning av de ord som återfinnes i inledningen av Psalm 84. Under det att han berörde den sjunde versen ”När de vandrar genom tåredalen gör de den rik på källor”, pekade han ut betydelsen av begreppet ”till Gittit” – i vinpressen. Psalmen skulle således kunna ha sjungits då man lät druvorna gå genom presskaren. Orden ”en psalm av Koras söner” är likaledes instruktiva därför att ordet Kora relaterar till Golgata – skalle, huvudskalleplatsen. Omvandlat till ett andligt mättat språk skulle dessa Koras söner kunna heta Korsets söner. Så har många förkunnare läst genom åren. Man kan föra samman dessa två spår och säga att psalmen är skriven att användas av korsets söner när de befinner sig i pressen borta i tåredalen.

En psalm för tåredalen! En psalm att sjunga i vinpressen. Bara korsets söner kan sjunga i vinpressen, detta därför att de känner hemligheten bakom Guds handlande – ur död springer liv fram, ur lidande kommer himmelsk glädje, ur det tillintetgjorda växer Guds fullhet. Därför ser de inte vinpressen eller korset med dess smärta så som människor i allmänhet ser dem. De ser på detta med den utblick man har från Herrens tabernakel, från Guds hjärtas helgedom och de kan sjunga i vinpressen när de ser det vin, det liv som hör Himlen till pressas fram ur dem som välsignelse till andra. De vet att han som trampade en vinpress helt ensam för deras skull är tillfreds.

En psalm att sjunga i vinpressen! Vad sjunger de? ”Hur ljuvliga är ej dina boningar, Herre Sebaot.” ”Min själ längtar och trängtar efter Herrens gårdar.” När jorden är höljd i mörkaste mörker där i vinpressen då öppnas Himlen och Gud blir allt i alla. Och de sjunger, de sjunger, dessa korsets söner om hur välsignad den är som har sin styrka i Gud, den som inget finner att stödja sig på i omständigheter eller i det jordiskas hjälpmaskineri. Hebreiskan använder ordet ”styrka”, ”uthållighet”. ”Saliga är de människor som har sin styrka i, hämtar sin uthållighet hos dig.” ”Vi räknar dem saliga, vi prisar dem saliga som håller ut” skriver aposteln Jakob. ”Ni har hört om Jobs uthållighet och sett hur Herren till slut handlade med honom. Jak 5:11.

Job kunde räknas salig därför att han hade uthållighet nog att invänta den tidpunkt då hans fångenskap ändade och Herren gav honom dubbelt åter. Herrens sluträkning betyder ett dubbelt åter för all smärta i vinpressen, och tiden i pressen är måttet dels på den kraft att hålla ut som finns att hämta för den enskilde hos Gud och dels som ett mått på detta dubbelt åter som vinpressen ger som avkastning och välsignelse till andra.

Och de sjunger, de sjunger, dessa korsets söner när de finner att deras hjärtan har blivit som vax som smälter i deras inre där mitt i pressen, Ps 22:15. Det är med dem som det var med deras Herre på korset, och i detta nedsmältande av begränsningar har deras en gång slutna och stängda hjärtan blivit som Sions vägar för andra att vandra i sitt sökande efter Gud. De är inte längre avskärmade från andras bördor och sorg, begränsade av intressegemenskaper. Deras hjärtan har vidgats och öppnats för behoven i en döende värld. Det heter: ”Om någon har denna världens goda och tillsluter sitt hjärta för sin broder, när han ser honom lida nöd, hur kan då Guds kärlek förbliva i honom?” 1 Joh 3:17.

Oh, dessa slutna, igenbommade hjärtan bland Guds folk. Oh, dessa höga murar som ingen kan ta sig över, vilka stänger inne deras kärlek och sympati. Det är värt vinpressens vånda att se druvornas höljen sargas och brista om Guds kärleks vin därmed kan frias att flöda till den värld som behöver all slags omsorg och allt Guds ord. Saliga är de vilkas håg står till dina vägar. Saliga är de i vilkas hjärtan man kan finna Sions vägar – engelsk översättning. Saliga är de vilkas hjärtan har gjorts till Guds väg till Sion för en sargad värld – vägar öppna för alla som bär på behov att gå på och färdas på bortåt till Sion, till Guds boning.

Mer än så, korsets söner kan sjunga i tåredalen, i dalen där vinpressen står, därför att de finner att den görs till en dal full av källor med livets vatten redo att ösas upp för de törstande. De har sökt med den mest uppriktiga längtan att bli till kanaler för dessa strömmar av levande vatten för andra att ta del av, och de har trott och hoppats enligt ordet i Joh 7:38, men flodbädden vilar ändå torr. Till sist uppenbarades ändå hemligheten genom Guds nåd. De fann sig en dag placerade i vinpressens dal; där begynte utflödet. Vid en tidpunkt då alla tycktes stå och trampa i Guds presskar, där öppnades en rännil med gudomlig kärlek, ren som kristall med Himlens sötma. Den sprang fram mitt ur deras hjärtan och rann hän mot alla dessa som trampade så idogt. De visste strax att de befann sig i källornas dal – mitt i Guds hjärta – detta Guds hjärta uppenbarande sig i Kristi hjärta på korset.

”Om du är Guds Son, stig då ned från korset”, skrek man, stig ner från korset. Kom ut ur vinpressen! Men, hur ska då alla dessa bli frälsta? Hur ska då Guds liv kunna förmedlas till människor? Också så måste korsets söner följa Lammet till Golgatas vinpress om något av Kristi liv ska kunna flöda till en döende värld.

Psalmisten talar om att passera genom vinpressarnas dal. Och det kan endast bli tal om att tillfälligtvis färdas igenom den dalen, att genomkorsa den tid efter annan när korsets söner söker sig vidare för att följa Lammet. Allteftersom dessa tar del av det gudomliga livet och styrkan gläds de när de återser källornas dal och räknas värdiga att trampas i pressen. Detta är Lammets glädje, hans som kunde säga till sitt lilla sällskap av bedrövade vänner: ”Min glädje ger jag er”. Detta är den glädje för vilken han kunde uthärda korset och avfärda skammen. Detta är den glädje vilken man endast kan lära känna genom att se Golgata från Guds hjärtas synpunkt, från en utsiktspunkt i Himlen.

Dessa själar som sålunda känner dalen med vinpressen som dalen med källorna, dessa går från kraft till kraft, eller som hebreiskan har det: styrka till styrka, och alla dessa träder fram inför Gud i Sion. Var och en av dem innesluts i det fördolda livet med Kristus i Gud. Dessa är de ”övervinnare” som bärs genom allt genom att våga ge upp allt. De går från kraft till kraft genom vinpressarnas dalar. De frias mer och mer från det jordiska allteftersom de förs från yttersta trångmål till delaktighet i tillgångar vilka finnes endast i Gud. De skiljs allt klarare och skarpare från sådant som världen håller högt och kärt för att bo i det himmelska tillsammans med deras Herre som har all makt och regerar över allt.

Denna likhet, denna överensstämmelse mellan korsets söners väg och Guds Son på hans väg som Lamm är Guds Andes mål och syfte. ”Ni skall få kraft att bli mina vittnen, mina martyrer.” Detta var det löfte som den uppståndne Herren gav till sina lärjungar och detta betyder att som han genom evig Ande frambar sig själv som ett offer åt Gud, så är alla hans efterföljare i behov av Guds Andes kraft för att följa honom och formas till likhet med honom, till Lammets avbild.

Tjänst och tjänande kan delas i två större avdelningar vilka följer på insikten i och upplevelse av Andens fullhet; den ena håller verk och gärningar, den andra består i att vara kanal för Guds liv till att väcka och stärka andra människor. Den ena avdelningen håller resultatinriktat verkande och görande. Den andra har sin rot i vånda och lidande. Den ena avdelningen kan kanske liknas vid Jesu liv sådant det tedde sig efter dopet i Jordan med alla under och tecken. Den andra delen följer som resultat av hans livs utgivande på Golgata.

Korset är slutpunkt i den troendes erfarenhet i fråga om att dö med Kristus i förhållande till synd och värld. Under det att denna position bibehålles genom tro och lydnad leds den kristne vidare av Anden in i en gemenskap med Kristus i hans död för att förmedla liv till andra. Detta är att vara en korsets son, som med glädje samtycker till att dela gemenskap med Herren för att hans liv i dem ska kunna springa upp som källor med liv tillgängliga för var och en som bär på behov.

Det är absolut nödvändigt att vi samarbetar med Guds Ande på varje område av det andliga livet. Det är fullt möjligt att bromsa och vända den andliga mognaden genom att söka erfarenheter som ser ut att hålla större mått av andlighet än den Paulus summerar i 2 Kor 4:10-12. Guds främsta syfte för den kristne är inte att göra honom till en kraftfull ledare men att kunna forma den förnämsta återspeglingen av Kristi karaktär – och detta kan endast verkas fram i vinpressen, i delaktighet i hans lidanden.

”Han blev korsfäst i följd av svaghet”. Herren gjorde inga under på Golgata kulle för att skaffa folkets uppmärksamhet. Men i svaghet och under tystnad, i lidande och genom ett uttömmande av sitt liv gjorde han mer för världen än när han kastade ut demoner och helade de sjuka borta i Galiléen.

Oh, att detta rena och kärleksmättade mönster må bli uppenbarat för dessa ivriga Guds barn i denna tid då man söker efter Guds bästa och ”vad Gud gör idag” – detta Guds mönster i Kristus, Lammet som övervinner mörkrets makter inte genom kämpande men genom död.

Denna klädsamma, vackra lammlikhet kommer inte att tillföras oss genom visioner av Golgata eller genom plötsliga, mystiska erfarenheter av att föras upp på korset för att där dela hans lidanden men genom att varje dag, varje timme välja Guds vilja i livets egen disciplin. Att inte ”svara emot” när anklagelserna kommer; den fördolda och stilla uppoffrandets väg undangömd för människors blickar. Detta är korsets söners sätt, framvuxet och mognande under sång i vinpressarnas dal.

Gemenskap 13

2009-07-15T10:08:00.000+02:00

Själslig kärlek får sin näring av okontrollerade och okontrollerbara dunkla begär, andlig kärlek lever i den friska luften kring ett tjänande som bygger på sanningen. Själslig kärlek ger upphov till ett krampaktigt beroende av människor, andlig kärlek skapar bröders frihet under Ordet. Själslig kärlek odlar konstlade drivhusblommor, andlig kärlek skapar de frukter, som utvecklas under Guds fria himmel i regn, storm och sol efter Guds behag.

Det är ett existensvillkor för allt kristet gemenskapsliv, att man i rätt tid lyckas få omdömet att fungera, så att det inser skillnaden mellan mänskliga ideal och den verklighet som Gud skapat och mellan andlig och själslig gemenskap. Det gäller liv och död för en kristen gemenskap att den så fort som möjligt når fram till en oförvillad syn på dessa ting. Med andra ord: ett gemensamt liv under Ordet förblir sunt endast där det inte etablerar sig som rörelse, orden, stiftelse, collegium pietatis, utan klart fattar sig som ett stycke av den ena, heliga, allmänneliga kristna kyrkan och därför i handling och lidande delar hela kristenhetens nöd, kamp och löfte.

Varje urvalsprincip med därav följande avgränsning utgör den största fara för en kristen gemenskap, om den inte är rent sakligt motiverad av det gemensamma arbetet, det geografiska grannskapet, släktsamhörigheten och dylikt. På det intellektuella eller religiösa urvalets väg smyger sig det själsliga in bakvägen och suger ut ur gemenskapen dess förmåga att verkligen tjäna församlingen; det driver in den i sekteri. Just detta att utestänga de svaga och obetydliga, de skenbart obrukbara ur en kristen livsgemenskap kan betyda att utestänga Kristus, som står vid dörren och klappar i den fattige broderns skepnad. Fördenskull är det så angeläget att vara på sin vakt.

Dietrich Bonhoeffer
Liv i gemenskap

Bygget II

2009-07-12T23:35:00.000+02:00

Arkitekten har ritningen klar. De som satsar på bygget har kalkylerat med sina liv, och infinner sig på Byggmästarens begäran.
Herre det är du som är arkitekten och ritningen är frälsningsplanen i Din hand. Din ande ger våra händer möjlighet att verka – lydiga, väntande, upplyfta, tillbedjande. Du lägger sammanhang till sammanhang och fostrar, för samman och välsignar i sinom tid. Svårigheterna i livet leder oss antingen bort ifrån eller närmare Dig, Kristus.

Johannes

Nattvardens mysterium 2

2009-07-03T20:30:00.005+02:00

Vid korset tar humanismen slut. När vi bryter brödet och dricker vinet så erkänner vi vår egen skuld och Herrens rättfärdighet. Orsaken till Jesu död var vår synd. Det offer Kristus blev var inte för mänskligheten i allmänhet utan för var och en som tror på Honom. Eftersom Jesus var syndfri kunde inte dödens herre hålla Honom kvar i sitt grepp. Guds plan var att återlösa varje människa. Relation till Gud är nu återigen möjlig i det nya förbund som Herren ordnat, för de som låter det komma an på Jesu verk.
Vi får del i det som den treenige Guden ger av fri vilja - nämligen liv. Jesus gick så lång så Han sa att om ni inte dricker mitt blod och äter mitt kött så har ni ingen del i mig. Herren Gud visade att Jesus inte kunde begränsas av döden. Likaså är vi kristna odödliga när vi förblir i Kristus.
Herren har gett oss: Fysiskt liv - när vi föddes. Liv i sin son och löftet om evigt liv för all framtid. Liv i den Helige Ande som är verksam på jorden just nu i de hjärtan där Herren regerar. Herren har intiativet och genomför sin plan. Vårt mänskliga jagande får stilla sig, till förmån för Honom.

Bygget I

2009-07-01T22:47:00.002+02:00

Till församlingen går vi inte för att få, utan för att ge. Det självgoda, självutnämnda möter vi inte enbart hos oss själva utan också hos våra syskon vars fötter vi tvättar, vars liv vi delar.

Herrens kärlek öppnar upp för liv. Så långt vi låter Herren styra, så långt vi handlar utifrån kärlek till Mästaren, kan nytt liv spira. Kroppen fogas samman och ett genuint intresse för varje lem blir följden av kärleken till Herren.

Det viktigaste just i vår tid är att vi tar tid med Herren och lär känna Honom, utifrån den relationen är det som allt byggande på kyrkan sker. För att en relation ska fungera krävs det frihet att välja, man kan inte kräva kärlek av sin partner. Likaså har Herren gett oss stor frihet i vår relation till Honom. Han finns nära och vill relation, men många av oss har inte tid för vi har mycket som ska göras (ofta i Herrens namn). Vi behöver tydliga instruktioner innan vi börjar bygga, annars tenderar bygget att bli rörigt och ytligt. Låt oss hoppas på en tid då våra ledare kliver av sina höga hästar för att tvätta människors fötter, en tid som kännetecknas av Jesu ande. Om Herrens kärlek får grepp om oss är det inte ute med församlingen.

Johannes

180-rörelsen 22

2009-06-23T17:08:00.001+02:00

180:22
Den fullständiga omvändelsen formulerar fundament för den fullständiga enheten. Enhet stavas med ”R”, som i renhet. Enhet verkas inte fram med sammanslagning och kompromiss. Enhet är ett igenkännande av omvändelsens verklighet och nödvändighet. Omvändelsens faktum gör dig omöjlig i de sammanhang där allt ska vara brett, stort och produktivt. Men inför tronen är du känd och välkommen. Herrens ögon letar igenom alla vrår efter sådana. Där han finner dem finner han boplats. Och han fortsätter att hålla dessa böjliga så att de ryms på den smala vägen i Jesu sällskap.

Lars

Nattvardens mysterium 1

2009-06-21T10:49:00.006+02:00

All, alltid, alla - ord som ofta missbrukas eftersom de lätt andvänds som förstärkningar och bortser från undantag. Men i detta stycke så används ordet "all" med absolut skärpa. Jesus Kristus har tagit all fiendskap på sig på korset och så gett oss försoning. En total försoning mellan Gud och människa. Men denna korsdöd sträcker sig längre än så och ger oss möjlighet att följa Herren som förebild. Vi kan nå in i alla sammanhang där vrede, synd, ondska härjar i och med Herrens utgivande av sitt blod och sin kropp.

Johannes

Meditationer kring korset 12

2009-06-02T20:08:00.003+02:00

Förutan Korset ingen seger!
Ge inte rum för jämmer, inte för våldets feghet!
Förrän ni riktar vapnet mot en annan, segra över ert eget jag! - Framåt, o Kors - må världens hävder bli historien om Korset! Utan Koret kan mänskligheten aldrig nå sin sanna storhet, hur än dess högre skikt må stiga mer och mindre.
Framåt o Kors, framåt, framåt!
Vi få ej frukta världens skymf och hot.
I Via Dolorosas blodspår se vi tecknas den nya mänsklighetens stolta hävder. Jag följer dessa fotspår, dessa tunga steg. För varje dag mitt eget blod må flyta på ednna samma väg - på Korsets väg!

Toyohiko Kagawa

Meditationer kring korset 5

2009-05-19T17:05:00.003+02:00

Mitt släktes vanart trycker tungt mitt sinne
Hur svag och ömklig synes mänskligheten!
Och inför Jesu höga, heliga gestalt
jag grips av leda vid mitt lumpna jag.
Så kände Palus, ja, vid korset ville
han nagla fast sin gamla, köttsliga natur
Jag ville också, före något krav på andra,
korsfästas själv och sedan vakna upp,
pånyttfödd till oändlig Kärlek, till dess tjänst
i oavlåtligt offer, likt dess eget.

Toyohiko Kagawa

Ordet blev kött 15

2009-05-19T09:34:00.000+02:00

När lärjungarna sade till Jesus: ”Låt dem skiljas åt, så att de kunna gå bort i gårdarna och byarna häromkring och köpa sig något att äta”, svarade Jesus: ”De behöva icke gå bort; given I dem att äta.” Lärjungarna trodde att religion endast hade med det andliga att göra – låt dem gå till andra för det materiella. Men Jesus sade till dem och genom dem till världen: ”Religion måste höra samman med det materiella – ta inte avstånd från människors materiella behov, de behöver inte gå bort, ge dem att äta.” Om religionen inte är ”världslig” är den inte helig. Den måste omspänna hela livet – eller ingenting.

Jesus intresserade sig för de fattiga i deras nöd och gav dem mat. Han inte bara intresserade sig, han lät sig inkarneras i de fattigas nöd. ”Kommen, I min Faders välsignade, och tagen i besittning det rike, som är tillrett åt eder... ty jag var hungrig och I gåven mig att äta; törstig och I gåven mig att dricka; jag var husvill och I gåven mig härbärge, naken, och I klädden mig; jag var sjuk och I besökten mig; jag var i fängelse och I kommen till mig. Då skola de rättfärdiga svara honom och säga: ’Herre, när...?’ Då skall Konungen svara och säga till dem: ’Sannerligen säger jag till eder: Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det haven I gjort mig’.” (Matt 25:34-40)

Här finner vi något som är djupare än inkarnationen i hans egen kropp. Han är inkarnerad på det universella planet – varje människas hunger är hans, varje sjukdom är hans, varje fångenskap hans. Att göra något för dessa är att göra det för honom. Att vägra göra det för dem är att vägra göra det för honom.

Detta gör inkarnationen vidare, djupare och universell. Han inte bara har en kropp som lider som våra kroppar – han lider i varje människas kropp, hungrar i allas hunger, är med alla fångna i deras fångenskap. Att lida i en kropp – hans egen – är en sak; att lida i allas kroppar något annat – och olika och oerhört. Det går över vår fattningsförmåga.

En sådan universell inkarnation hade vi aldrig vetat om, ifall Jesus inte visat oss den i en speciell Inkarnation i en speciell kropp. Om det hade stått att läsa om i en bok att Gud lider i varje människas lidande, hungrar i varje människas hunger, skulle vi ha ryckt på axlarna och inte trott det. Men har vi sett det i Ordet som blev kött rycker vi inte på axlarna – vi böjer våra knän. Och vi talar därom i häpen tillbedjan. Vi fattar det inte men vi grips och säger till oss själva: Det är just vad den Gud som Jesus uppenbarar skulle göra.

180-rörelsen 21

2009-04-25T19:30:00.000+02:00

180:21
Några av oss är alldeles för stora för rörelsen och därmed för klumpiga för att kunna utföra den. Kivet och stridigheterna tar sällan slut där dessa stora håller till. Herren allena kan punktera dessa uppumpade kolosser. Men han har god hjälp av de små som övar sina steg i dagligt sökande efter honom som svarar på bön.

Lars

I Faderns närhet 02

2009-04-05T12:18:00.001+02:00

Att bedja är att återvända till Fadern. Förlusterna, bristen och tomheten ser ut som otyg och tung belastning men har till uppgift att verka som stabiliserande ballast. De hör till varandets märkliga, dolda tillgångar och välsignelse. Gud tänker också sådant tillgodo. Far låter varje del i existensen samverka som led i återvändandet. Varje moment i vår vardag borde driva oss till bön. Inget av allt som passerar våra händer eller vårt sinne behöver uteslutas ur bedjandets rutiner. Bön är ett förhållningssätt till tingen och varandet.

Att bedja är att sätta ord på behoven, men bönen behöver inte orden för att vara verklig bön. Ord är ofta i vägen, och skymmer vägen. Jesaja skriver: ”Herre, i nöden sökte de dig, de utgjöt tysta böner när din tillrättavisning drabbade dem”. Jes 26:18. Den som tycker sig sakna ord är aldrig en oduglig bedjare. Det finns tyngre saker att använda för att bulta på Himlens port än ord. De dörrar som är ordentligt igenbommade svarar oftast på annat tvång än ord. Om gamla tiders bedjande folk sa man att de blev bönhörda emedan de fruktade Gud.

Guds folk återvänder ständigt till bönen. Guds folk använder ständigt bönen. Guds folk kännetecknas av att de oavvisligt använder bönen som uttryckssätt för överlåtelsen. Bedjandet är inskrivet i människans väsen. Bedjandet är menat att vara livets grundtema. Skapelsens funktion och sammansättning är baserad på det fullständiga beroendet av Skaparen. Att bedja är att spegla beroendet. Att tillbedja är att låta sig placeras rätt i relation till Skaparen. Tillber gör den som sett Fadern.

Lars

180-rörelsen 20

2009-03-20T15:13:00.000+01:00

180:20
Guds hus är bönehus. Det är bönehus för alla folk. Ytligheten säger ”vi” och säger ”de” och snörper på mun. Etthundraåttiogradersrörelsen skiljer dig från ditt eget, så att du blir tillgänglig för alla. Det finns 45-graders kristna och 90-graders kristna – alla är de sidospårskristna, ivrigt försvarande sitt och sina. Alla dessa försöker så gott det går att tjäna Gud, men gör det på självvalda vägar och efter egenhändigt utformade metoder.

Lars

Verklig endräkt 05

2009-03-03T11:54:00.000+01:00

K. 101

Kristi kropp

Kristi kropp är ett evighetens mästerstycke, och jag tror inte att vi i tillräcklig grad uppskattar detta. Vi visar inte den respekt och aktning som kroppen – församlingen –förtjänar. Vi betraktar varandra utan att se den andres fulla värde. Detta måste bero på vår oförmåga att urskilja kroppens ändamål – vi förhåller oss närmast nonchalanta till dess existens och inneboende möjligheter. Vi högaktar inte Kristus boende i sitt folk, inte heller uppskattar vi mångfalden hos detta folk med all dess inneboende variationsrikedom. Vi väljer och vrakar och lämnar respons till dem som är som vi, men ser inte Kristi fullhet i hans kropp.

Här fordras det uppenbarelse, och återigen, det är fara värt att vi tar något som är heligt och förvandlar det till något ordinärt. Just bara för att vi kan fånga orden ”Kristi kropp” med vår mun, betyder inte detta att vi samtidigt äger dess verklighet.

För mig kom uppenbarelsen av kroppens funktion ur den kamp som det innebar att ena och förena juden med hedningen – brooklynjuden med en dansk ung dam, det manliga med det kvinnliga. Det vilar åtskilliga skillnader och svårigheter redan där men Guds härlighet visar sig klarast då två så olika individer förenas till att vara en ny människa. I denna antagonism, i all denna friktion och i dessa försoningssträvanden började jag upptäcka något av den genialitet som ligger förborgad i att se församlingskroppen som en organism – i detta att bli ett, som Fadern och Sonen är ett, mitt i alla dessa olikheter och skillnader.

Art Katz

Gemenskap 12

2009-02-23T17:18:00.001+01:00

Det finns, på samma sätt, en ”själisk” omvändelse. Den uppträder med alla den äkta omvändelsens kännetecken, när en människa medvetet eller omedvetet missbrukat sin makt över själar, så att någon enskild eller hela gemenskapen skakats i sin grund och dragits in i dess trollkrets.

Den svage har blivit överväldigad av den starkare, motståndet har brutit samman under trycket av den andres personlighet. Han är dominerad av personen men inte vunnen av saken. Detta blir uppenbart i samma ögonblick som det krävs en insats för saken, som måste göras utan beroende av personen eller rent av i konflikt med denne.

Här sviktar den själsligt omvände och förråder därmed, att omvändelsen inte verkats av den helige Ande utan av människor och därmed är utan bestånd.

Dietrich Bonhoeffer
Liv i gemenskap

Ordet blev kött 14

2009-02-07T10:45:00.001+01:00

Kristendomen är inte tankebyggnad utan liv

Om kristen tro skulle betyda att Ordet blev ord, då är den kristna kyrkan en läroinstitution, där vi försöker med ord svara på frågor som framställts i ord. Just så förhåller det sig med kyrkan i Japan där jag skriver denna sida. Ordet för kyrka är ”Kyokai”, bokstavligen ”religiös läroanstalt”, och pastorn kallas ”Sensei” – ”lärare”. Där är linjerna klara – en religiös läroinstitution med en lärare i ledningen.

Kristendomen är något som man kan lära sig i ord. Inte underligt att kyrkolivet i Japan är sterilt till stor del. Endast där man avviker från en sådan uppfattning blir det levande.

Man förkunnar Ordet, inte en levande verklighet. Man menar att Ordets förkunnelse skall frälsa människor. Men Ordet är här inte Personen utan det verbala. Ju mera svårfattlig och abstrakt förkunnelsen är desto bättre är predikan, anser man. Om den går över huvudet på församlingen, sitter man som förtrollad. Och man går sin väg och undrar vad det är fråga om.

Ordet sätter inte skor på fötterna och går – det tar vingar och flyger över huvudet på åhörarna! Det är transcendent men inte omskapande. Det kopplas till idéer men inte till livet. Och därför går det förbi dem som är intresserade av livsfrågorna.

Men att Ordet blev kött gör att religionen blir en verklighet för kropp, själ, ande och i alla sammanhang. ”Se, jag kommer för att göra din vilja... en kropp har du berett mig.” Var skulle viljan göras? I och genom kroppen och i allt som har med den att göra. Jesus undervisade, helade och gav hungrande mat, allt som en del av Guds rike.

”Jag trodde att kristendom var en tankebyggnad, tills jag fick höra om vikten av att Ordet blev kött. Nu ser jag att den är liv”, sade en japansk pastor. Jesus är Livet, därför omskapar han det.

E. Stanley Jones
Ordet blev kött

I Faderns närhet 01

2009-02-03T18:34:00.002+01:00

Bedjandet - ett återvändande till Fadern

Bedjandet för bedjaren rakt i Faderns armar. I denna enkla sats vilar levandets, existensens dynamik och hela spännvidd. Häri finner vi livets mysterium, dess förklaring och dess salighet. Hemlösheten, och vinddrivenheten är i all sin förskräcklighet salighetens ursprung och begynnelsepunkt. Men det heter: ”Gud är alltid före”, Gud har initiativet.

Så blir varje bekymmer på vår livsväg just bara ett instrument i Faderns hand brukat till att förmå oss vända blick och sinne till honom. Hjälplösheten provocerar till ett första steg på färden hem. Utan faderslösheten inget hemkomstens under, inga glädjetårar, inte heller någon jubelfest. Bönhörelse ligger alltid som frö i väntan på groning i varje besvärlighet.

Var och en bär bönekonsten nedlagd i sitt innersta väsen. Alla kan vi lära oss bönens hantverk i vår högst personliga böneskola. Faderns frånvaro driver oss att börja bedja. Guds tystnad manar oss att fråga. Hans skenbara obenägenhet att omedelbart vara till hands leder oss att söka. Tystnaden och hans svårtillgänglighet är första bönesvar i den karaktärsdaning som gör dig och mig redo för hans himmel.

Lars

180-rörelsen 19

2009-01-31T16:55:00.001+01:00

180:19
Omvändelsen som sådan lägger hinder i vägen för den som vill skaffa sig fördelar. Den stoppar jakten på ställning och position. Etthundraåttiogradersrörelsen bryter sönder varje ambition och försök att ta ledning och styre. Ytomvändelsen säger alltid ”på våra villkor”. Ytomvändelsen stänger dörrar, framhäver sin duglighet och travar på i sitt övermod.

Lars

Efterföljelse eller trivialiserad tro

2009-01-24T12:03:00.001+01:00

Korset är Guds verktyg i hans arbete för att fästa himmel vid jord.
Korset är Guds verktyg i has verk för att föra människor till Himlen.
Korset bereder väg för Sonens inträdande bland människor.
Korset sammanfattar Himlens alternativa sätt att betrakta verkligheten.
Och det slår fast åtskillnaden mellan det som hör Himlen till och det som är jordebundet.

Efterföljelse och lärjungaskap blir till meningslösa ord om de inte åtföljs av korsmärkt tänkande och beteende. Kristenlivet står urholkat utan korsets verk i dagligt uttryck. Att lära Kristus, att formas av Anden till att bära något av Kristi avbild och karaktär är att lära in korset, att lära sig bära kors. Efterföljelsens och kristenlivets erbjudande ställer fram korset som Himlens vila, som Guds styrka, som Andens vishet.

Korset ställer fram den kristne samman med Kristus som helt och hållet annorlunda i jämförelse med den norm och vishet som råder i världen. ”Den som vill vara världens vän blir Guds fiende.” Köttsligheten kan inte i något stycke ersätta Himlens nödvändighet. Himlens norm kräver kors. För ett stycke himmel på jord krävs att någon bär kors.

Men världen söker trivialisera tron. Köttsligheten söker undfly korsets utmaning och nödvändighet. Tanklösheten värjer sig för dess allvar och djup. Glättighet och glamour klarar inte att hantera dess jubel och härlighet. Religiositeten opponerar sig emot dess radikalitet. Ytligheten kräver något som framstår som harmlöst. Dess verkningsfullhet motarbetas med hjälp av sövande uddlöshet. Trivialiseringen river ut det centrala i den tro som förmedlats till de heliga. Trivialiserandet sliter bort korset från dess plats som Guds kraft till frälsning.

Med hjälp av den trivialiserade tron söker vi i allt fylla våra kärl. Gud låter korset verka över alla dessa kärl för att tömma dem. Dess verkan är ämnad att bereda väg för Kristus att ta gestalt. Dess verkan leder till efterföljelse, vilken allena bär med sig frälsning. Korset är Himlens alternativa sätt att se och värdera verkligheten. Dess mått är paradoxalt – människor blivna Guds vänner men gjorda till världens ovänner; människor befriade från allt ont men gjorda till bärare av mycken smärta.

Efterföljelsen låter ett bud gå ut till en omvärdering av korsets innebörd.
Efterföljelsen kallar tanken till arbete med det centrala i Himlens tilltal.
Efterföljelsen för fram Himlens alternativa sätt att värdera verkligheten.
Efterföljelsen innebär bön som söker omvändelse och heligt liv.
Efterföljelsen lockar till efterföljelse.
Vår efterföljelse går korsets väg med ett bedjande om Guds frälsning efter Kristi sätt.

Lars

Vad hjärtat är fullt av

2009-01-17T16:29:00.001+01:00

Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen
Matt 12:34

Denna sats ger oss hjälp att greppa den bedömningsgrund som måste brukas för att avgöra en medmänniskas integritet och andliga mognad. Att bedöma enskilda uttalanden och utsagor kan vara vanskligt och missvisande. Att lyhört fånga anden bakom orden fordrar övning – men den som så skolats i andebedömningens gåva kan samla in nödvändig information i ett relativt koncentrerat svep av orden.

Vad hjärtat är fullt av, vad hjärtat har låtit sig bindas vid bestämmer både de val man gör i fråga om teologisk position och i fråga om generellt förhållningssätt till nästan – och detta i all synnerhet då det gäller personer som skaffar sig ledande ställning.

Av detta följer att man inte kan isolera enskilda teologiska frågor, segmentera och skilja bort resonemang om beteenden och konfliktsituationer eller skapa zoner inom vilka en diskussion kan föras vilken inte i verklig mening relaterar till andra valda zoner – som om livet inte skulle vara en integrerad helhet.

Vad hjärtat är fullt av tar sig uttryck på alla livets områden samtidigt och påverkar vart och ett sammanhang som man relaterar till. Livet bär inga masker. Korset verkar över den sammantagna livshållningen. Trolöshet och svek slår igenom på alla livets områden även om man söker skyla sig. Sannfärdighet och renhet manifesteras också i de enklaste vardagssamtal.

Härur kan man begynna ett samtal för att definiera vart och ett sammanhang som använder namnet Jesus Kristus som bekännelsenamn.
Man kan säga något om en människas teologiska position på basis av dennas oförmåga relatera med verklig öppenhet.
Man kan säga något om en människas vilja till mognad och växande integritet utifrån hennes sätt att i olika sammanhang hantera sanningen.
Man kan säga något om en människas maktambition genom att se på hennes sätt att förhålla sig till de svaga.
Man kan säga något om hennes ledarroll genom att se på hennes gudsbild och gudsrelation.

Andlig mognad är ett och det samma som integritet – att ha skaffat ordnat förhållningssätt till både Gud och nästan. Denna ordning framställs främst genom gudfruktighet enligt Gal 5.

Den närvarande bristen på integritet utgör en av de största maningarna till ett närmast desperat sökande av Guds ansikte och intensivt bedjande om väckelse.

Lars W.

Lyssnandet uttrycker endräkten

2009-01-11T12:43:00.000+01:00

Den verkliga kärleken till Gud och hans folk uttrycks generellt med allt som hör begreppet kärlek till. Ett av dess grundläggande uttryck är lyhördhet, att sätta sig ner för att höra, höra Gud först och främst för att sedan i verklig mening kunna höra medmänniskans hjärta.

Genom att lyssna noga, genom att lära sig att lyssna efter den verkliga innebörden i ord och tanke, att lyssna efter det verkliga ursprunget och anden i det som förmedlas – att på detta sätt brukas av Anden i urskiljandets och andebedömningens gåva ger oss tillfälle att vara till gagn både för den enskilde och de större sammanhangen. Få av oss är särskilt vana, om ens intresserade av att ge kärleken detta uttryck.

I de små sammanhang där detta lyssnande och denna analys äger rum formas också ett bedjande som Herren lyssnar till – och han lyssnar därför att ett sådant bedjande initierats av honom själv för hans egen sak. Endast detta samtalande och bedjande motsvarar de krav Herren ställer upp för den gemenskap som kan representera honom i denna kärva tid.

Dessa små sammanhang tjänar till att vara sanningens stödjepelare och grundfäste. De förmår att upprätthålla en värme och innerlighet som förmedlar både sannfärdighet och upprättelse. Dessa sammanhang förblir små för att kunna behålla äkthet, stå utan masker, stå fria från manipulation och stå stabila när allt skakas för att Herrens sak ska få utrymme.

Lars

Två enhetsspår

2009-01-07T13:23:00.000+01:00

Det enhetsspår som de många går. . . Det enhetsspår som förefaller rimligt att följa. . . Det enhetsspår som erbjuder låg insats och tillfälligt hög utdelning är det spår som hyllar toleransens idiom.

Detta enhetsspår heter ”lagom” på svenska. Den som följer detta spår förhåller sig lagom nitisk till gudsordets tillämpning – men hävdar gärna sin oförbehållsamma trohet till hela skriften.
Man förhåller sig lagom öppen till andra kristna samfälligheter – men håller sitt eget sammanhang för det förnämsta. Ska man nu nödvändigtvis gå samman, ska det vara för den yttre styrkans skull.

Man menar att en lagom portion kompromiss bär genuin andlig frukt.
Gemenskap formuleras i organisatoriska termer och kan avläsas i antalet ekumeniska uppdrag och samlingar – vilka alla ska återspegla ett lagom stort engagemang.
Andligheten hålls på lagom nivå genom att föra in allehanda främmande element.

Den som reglerar samgåendet använder strama tyglar i Guds Andes namn – men får själv inte korrigeras. Den smorde får inte röras, har rätt att styra utifrån sin ämbetsposition och ser med äganderätt på sina får.

I detta enhetsspårs innersta vilar nyttoaspekten, vinningen, utnyttjandet med alla dess underkategorier orörda.

Det andra enhetsspåret söker efter verkligheter av annan sort.
Dess lag och regel heter vetekornslag – den lag som definierar döendet som enda väg till fruktbärande. Denna livsväg kan aldrig beträdas i namnet lagom. . .
Den samhörighet som denna väg skapar heter endräktens väg, samstämmighetens och överensstämmelsens väg. Dess strävan är en allt tydligare överensstämmelse med Himlens eget väsen. Och dess djärva bön lyder ”Såsom i Himlen, så ock på jord”.

Endräkt är därför noggrann med sannfärdigheten. Den gemenskap som strävar efter endräkt läser ofta: ”Du har ju behag till sanning i hjärtegrunden; så lär mig då vishet i mitt innersta.” Ps 51:8.
Men endräkten är inte kärv, den låter hjärtat mjukna för att sedan förmå att mjuka upp de hårdaste sammanhang. Endräkten är knuten till en inre verklighet vilken formats av Kristi Ande och som kan identifieras och kännas igen av dem som bär längtan efter sådant.

Endräkten vållar oro. Den uppträder störande. Den konflikt som uppstår i dess närhet är samvetenas konflikt. Dess uppdrag är att utkämpa det mjuka kriget, där gudfruktigheten, ödmjukheten och stillheten är kraftfulla vapen.

Detta mjuka krig förs av de djärvaste kämpar, det utkämpas i Guds eget ansiktes ljus. All världens fiendemakt och enhetssträvare skäller dessa kämpar för att vara motståndsmän – och så är det sannerligen. Detta mjuka krig för att ställa fram endräktens vittnesbörd innebär offer, ett offer som helgas av Guds Ande – självutgivandets ande.

Enhetsspårets nyttoaspekt med all dess metod för utnyttjande och vinning står mot endräktens stilla spår där självutgivandet formuleras efter vetekornsregel.

Lars

Gemenskap 11

2009-01-05T13:26:00.000+01:00

I den andliga gemenskapen regerar endast Guds ord, i en själsliga gemenskapen härskar vid sidan av Ordet även den med särskilda förmögenheter, erfarenheter och suggestivt-magiska anlag utrustade människan. I det förra fallet binder Guds ord allena, i det senare fallet binder jämväl människor andra vid sig själva.

Den ene överlåter all makt och ära åt den helige Ande, den andre söker och omhuldar personliga makt- och inflytelsesfärer, säkerligen, när det gäller en from människa, i avsikt att tjäna det högsta och bästa, men trots detta i själva verket för att detronisera den helige Ande, låta honom upplösas i ett overkligt fjärran.

Det enda verkliga blir då det själiska. Så regerar å ena sidan Anden, å andra psykotekniken, metoden; å ena sidan den naivt enkla kärleken, förpsykologisk och förmetodisk, å andra sidan den psykologiska analysen och konstruktionen; å ena sidan det okomplicerat försynta tjänandet av bröderna, å andra sidan den utforskande och kalkylerande behandlingen av den främmande människan.

Dietrich Bonhoeffer
Liv i gemenskap

180-rörelsen 18

2008-12-29T19:46:00.000+01:00

180:18
Etthundraåttiogradersrörelsen är det mest solida profetiska agerande som kan utföras av gudsfolket. Det är den rörelse som kommer att få störst återverkningar där den finner utrymme. Den skaffar den enskilde ett nytt hjärta. Den helar folket. Den skriver lag i människors hjärtan. Den ser till att församlingen kan vara sanningens stödjepelare och grundfäste. Den förvandlar sinnen så att dessa kan mäta och värdera vad som är gott och välbehagligt inför Gud. Denna rörelse är det stora undret som ensamt kommer att öppna för de många mindre. Där under sker utan att detta det större får utrymme verkar annan ande.

Lars

Enhet 02

2008-12-18T13:47:00.000+01:00

Den trohet, den bibeltrohet, vilken motsvarar Herrens syften och standard, vilken förmår att bära med sig ett vittnesbörd som klarar att göra intryck på män och kvinnor av denna tid, låter sig grundas i Himlens obändigt antitetiska förhållningssätt – somligt sant, somligt falskt, och korset avslöjar skillnaden.

Den trohet till Ordet som gagnar Herrens syften i hans arbete för att forma ett enat gudsfolk söker korrespondens och överensstämmelse med Himlens norm - den är saligt hänförd av sanningskravet och dess möjligheter.

Denna trohet går längre än tankearbetets vånda i förhållande till teologiska spörsmål och etiska frågeställningar. Den låter ande och Ande samverka för att forma bas, rättfärdighetsbas i människors inre.

Den är en fråga om böneprioriteringar – ett bedjande för att skapa förutsättningar för liv levt lugnt och stilla, fromt och värdigt. 1 Tim 2:1-2.

Den lokala samhörigheten beskrivs så: Män samlade på var ort för att bedja med renade, lyfta händer, utan vrede, utan förbehåll – män som låtit stilla sina sinnen för att kunna vara öppna för varandra och för Gud, för den uppenbarelse av Himlen och försoningsuppdraget som med nödvändighet måste presenteras i sannfärdighet och överensstämmelse. 1 Tim 2:8

Lars

Enhet?

2008-12-17T02:46:00.004+01:00

Jag upprörs över att vissa delar av svensk kristenhet allt tydligare söker en enhet mellan kristna som bygger på institutioners och traditioners enhet. Ingen sådan enhet avses i bibeln när det talas om att kristna ska "vara ett". Enheten står och faller med om man böjer sig för Kristi kors eller inte. Den kräver inte att man böjer sig för någonting annat än just detta kors.

Det är en enorm skillnad mellan att en elit av kristna institutionsbasar kommer överens om att samlas under samma paraply, och på att kristna som individer ledda av samma Gud enas i sin gemensamma kärlek till Gud. Detta är alltså två helt olika saker, och den förstnämnda är ingenting annat än vad bibeln kallar för en världslig ordning.

Man väljer den förstnämnda vägen, den med institutionerna, när ens tro inte räcker. När man har slutat tro att Gud kan ena sitt folk och bygga upp en kyrka som bygger på bibelns principer utan människans hjälp - då börjar man arbeta efter världens mönster, och samlas till diskussioner och kompromisser.

Ett vanligt grepp för att åstadkomma denna form av enhet är att skrämmas. Om man hänvisar till en auktoritets legitimitet och hävdar att de som inte erkänner denna auktoritet har ställt sig utanför Guds ordning - så gör man sig till talesperson för Gud själv och bär ansvaret för konsekvenserna som kommer om man skulle ha råkat ta miste. Jag förstår inte hur någon äkta kristen törs göra detta - tror man på Gud, så förstår jag inte hur man kan vilja ta Guds plats.

Nu senast talas det mycket i vissa kretsar om den apostoliska successionen, som gör gällande att legitimt ledarskap för Guds församling överförts i obruten ordning sedan Jesu tid. I kombination med pratet om denna ordning, gör man gällande att de som inte accepterar denna ordning står i uppror emot Gud själv. Men i själva verket är det bristen på tro som gjort att man kräver giltighet hos ett system som fungerar om så Gud inte ens skulle existera. Ett system som bygger på makt och kontroll, med ett falskt skimmer av fromhet och gudsfruktan. Ett system som i forna tider förtryckt alla som inte böjt sig för det, och skulle gjort så än idag, vore det inte för dem som satte Guds röst högre än människors. De som reformerat och återskapat kyrkan med alla dess grenar.

Några vill samla alla dessa små grenar och binda ihop dem snyggt till en bunt ris. Jag tror inte att den som vill detta är Gud. Jag tror snarast att Guds modell är att alla små grenar vajar åt samma håll när vinden blåser, snarare än när en elit viftar med risbunten.

Jag är kristen och har trott sedan jag blev kristen för femton år sedan, att Gud önskar enhet mellan alla kristna som en förutsättning för att kyrkan ska nå framgång. Men vägen dit är inte att använda sig av mänskligt konstruerade institutioner, om så Guds namn falskeligen används som reklam för detta mänskliga system.

Du som längtar efter enhet - se upp så att du inte hamnar i risbunten, där möjligheten att svaja för vinden skurits av när grenen kapades från trädet - dvs Kristus.

Den kristna vandringen är inget soloprojekt. Alla kristna behöver resten av kyrkan. Alla som tar sin tro på allvar behöver ansvarighet inför andra kristna, liksom inför bibeln. Men det är inte meningen att den som bär ansvarigheten även ska vara en medlare mellan dig och Gud. Endast en person är medlare mellan Gud och människa, och det är Jesus Kristus. Ingen människa. Ingen kyrka. Ingen institution. Endast Jesus Kristus och det kors han erbjuder.

Korset är dock något som inte sammanfaller med människans natur. Människan kan gå nästan hur långt som helst för att försöka kringgå korset, och återskapa det man tror blir effekten av ett äkta korsverk. Människans svar på korset är institutioner som har makt och kontroll som sin djupaste natur. Institutionerna tämjer människans kött och lär det gå i koppel och sitta fint. Men bibelns berättelse om köttets öde är en annan - köttet måste dö.

John

Enhet

2008-12-16T08:36:00.001+01:00

Den verkliga enheten stavas med ”R” – renhet.

Denna enhet skapas av den Helige Ande och upprätthålls av honom i form av ett inre vittnesbörd vilande i människors ande. Den fulländas i Kristi kommande välde.

Till detta säger den längtande människan sitt ”ja” och hälsar var och en som vittnar på liknande sätt.

Renheten, den renhet som definieras av korset – vilket är Guds kraft till frälsning – gestaltas i trohet till Himlens värdegrund.

Den väg som vi har att söka oss utefter består till allra största del i ett återerövrande av en förståelse av Kristi kropps funktion och relevans, en insikt i hur Guds sanningsbegrepp ser ut och hur den andliga maktkamp pågående runt människoliv ska utkämpas.

Centralt i detta återerövrande står korset/altaret, vilket utgör begynnelsepunkt för församlingens existens – härur uppstår konflikt. Om den enhet vi eftersträvar går ut på att stilla denna särskilda konflikt, eliminerar vi korsets bas bland oss – och därmed fördärvar vi församlingens särart.

Lars

Ordet blev kött 13

2008-12-14T16:40:00.001+01:00

Vi har talat om ”Ordet” men hur är det med ”köttet”? Att Ordet blev kött innebär en revolution för ”köttet”. Köttet betecknar det organiserade materiella för människans bruk. Alltså menas därmed hela vårt materiella universum. Det betyder att det Gudomliga tar kroppslig gestalt, inte som en tillfällig klädnad som man sätter på och tar av efter behag. Ordet ”tog sin boning ibland oss” kan översättas med ”bosatte sig hos oss”, något permanent.

Detta innebär att det materiella inte endast kommer att användas för att frälsa den andliga varelse som kallas människa, utan hela hennes personlighet, även kroppen, och hela vårt materiella universum skall frälsas. Det materiella är lika mycket föremål för frälsning som det andliga.

Så kommer tron på Jesus rakt in i de mänskliga sammanhangen – intet är den främmande utom synd och ondska. Allt som har med livet att göra berör också tron på Jesus, för han är livet och omsluter därför allt som ligger i begreppet liv. Ja, kristendomen är egentligen den mest materialistiska av religionerna, den enda som verkligen tar det materiella på allvar.

Den börjar med att säga, att när Gud skapade världen såg han att ”det var gott” – det materiella var skapat av Gud och erkänt av honom. När Jesus förkunnade budskapet om en ny ordning, Guds rike, sade han att vi skulle bedja att Guds rike skulle komma på jorden såsom det var i himlen. Jorden skulle inte överges och förstöras utan frälsas och helgas och bli platsen för Guds rike.

Därför har jorden ett mål och en mening och målet är att föras tillbaka till himlen, varifrån den fallit. ”Jag såg en ny himmel och en ny jord” – himmel och jord skulle ingå förening och förnyas. Det ger oss tro och hopp och gör oss optimistiska med avseende på vår materiella värld. Den har en framtid.

E. Stanley Jones
Ordet blev kött

Det svaga, den öppna dörren och staden

2008-12-08T16:38:00.000+01:00

Himlen söker ett kärl i denna värld genom vilket allmakten kan komma till uttryck. Du och jag kan, utifrån ett fullständigt avskiljande från den maktsfär som hör det jordiska till med dess förfärliga inflytande, i innerlig gemenskap och harmoni med Herren, vi kan utifrån detta fortfara att vara redskap åt Gud i fullföljandet av hans syften trots allt motstånd.

Människor stänger ofta dörrar, men Gud kan säga: ”Jag har låtit en dörr stå öppen för dig, en dörr som ingen kan stänga.” Människor sätter upp sina förbud för det ena och det andra. De förbjuder kanske Ordets predikan; de förbjuder oss kanske att trycka våra texter; de förbjuder oss kanske att samlas men ändå kan vi verka. Gud har sina egna, oftast fördolda sätt att utföra sitt arbete – genom bedjandet och sann andlig gemenskap med honom.

Vilken oerhörd betydelse det har att, när allt hindras och snörs av i det naturliga, befinna sig i det utrymme där arbetet fortsätter obehindrat. Jag kan tänka mig att länder stängs, att regeringar ställer upp sina hinder och förbud, att missionärer och predikanter tvingas tystna. Jag kan föreställa mig hur fienden frenetiskt mobiliserar människor och deras institutioner i ett sista försök att störa och strypa allt andligt verk och så försöka hindra Gud att nå sina syften. Men jag äger en absolut visshet om att Guds tanke inte går i stöpet genom något av detta. Jag tror inte heller att Gud kommer att driva igenom sina syften från sin allmakts position utan att sätta dessa syften i relation till sitt folk.

Jag är övertygad om att dessa syften kommer att slutföras genom dem som står i andlig samverkan med Herren. Vi kanske aldrig kommer att besöka de platser som Herren lagt på våra hjärtan, men arbetet kommer att bli utfört. Gud har sina egna sätt. Men om vi reser, vad kan vi hoppas på i fråga om verklig, evig effektivitet och duglighet om vi inte står i full enighet med Himlen och om vi inte fullt ut har brutit med allt jordiskt – också det som bär kristen etikett? Vilken oerhörd styrka finns det inte i det som hör Himlen och det sant andliga till!

All detta hör den himmelska staden till, allt detta hör Sion till. Denna stad, denna gemenskap bär på kallelse att i andligt avseende stå som styre i denna tid på samma sätt som den ska stå styrande i de tidsåldrar som kommer. Du och jag hör den staden till. Vi kanske räknas bland det som är ringa och svagt, vi betraktas kanhända som dåraktiga, några av oss föraktas och sopas undan tillsammans med det som inget är. Men Gud har knutit upp oerhörda rikedomar till dessa små, förutsatt att de låter sig förbli i sådan ställning i den Helige Ande; förutsatt att de fortfar att vara förenade med Himlen, sammanknutna med den regerande Herren Kristus.

Stora ting kan åstadkommas i det fördolda. Himlens välde skaffas bäring och får utrymme genom dessa små och deras bedjande. Tider kommer då inget annat kan göras än att uppehålla en levande kontakt med Herren. Orden har fått sin ände. Alla yttre uttryck hindras och avbryts. Att leva i umgängelse med Gud är en oerhörd sak. För min egen del hungrar jag långt mer efter detta än att stå i en tjänst inför människor.

Alla former av verksamhet och allt tjänande inför människor är av sekundär betydelse jämfört med ett liv i undangömd gemenskap med Gud och all verksamhet och allt tjänande inför människor saknar värde om det inte har sin upprinnelse i den sortens gemenskap.
Ur detta fördolda liv med Gud springer allt gott verk och många märkliga ting, långt mera och långt fler än vi ser och förstår. Man kan kanske inte se något eller höra något av det, men dess verkan är noterad i Himlen.
Må Herren se till att vi blir hemmastadda i staden med de fasta grundvalarna.

Theodore Austin-Sparks

Verklig endräkt 04

2008-12-02T08:53:00.000+01:00

I.04

Ingen klarar att ensam värja sig för förförelsen. Endast den som överlämnar sig till Guds prövning i en syskongemenskap kan räkna med att stå hyggligt fri. Detta är smärtsamt, men att bära den smärtan är långt bättre än att leva med falska föreställningar. Vi tror kanske att vi är någorlunda andligt mogna, men det är kanske så att vi befinner oss vid sidan av sådant som bär autenticitet och hör verkligheten till. Herren stöder inte vårt romantiska sätt att förhålla oss till andlighet. Det verktyg som han i nåd förser oss med heter gemenskap, till att uppenbara sådant som vi annars inte skulle upptäcka.

Autenticiteten och kvalitén i vår gemenskap med Herren kan inte vara verkligare och sannare än den gemenskap vi har med varandra. Vi kan inte ha mycket av det ena om vi inte skaffar oss det andra. Det ena står och måste stå i proportion till det andra. Hur många av oss tror att vi kan leva – och är förtjusta i att leva – som ensamma, isolerade helgon i en fantasins och euforins samvaro med Gud utan att ha något tålamod med lemmarna i hans kropp? Hur kan vi omhulda Kristus, huvudet, men inte kroppen? Hur kan vi ge ära åt huvudet utan att bry oss om kroppen?

Herren har ordnat allt efter detta sätt – se på den vertikala och den horisontala bommen i korset. Den ena står i god proportion till den andra. Det frälser oss just från dessa själiska ting som vi gärna ger oss till – isolationism, avskildhet och det bekvämt privata. Gud har kallat oss till gemenskap och vi kommer inte att få se något av uppståndelsens auktoritet om vi inte relaterar till Kristi kropp så som sig bör. Gud tillåter oss inte att komma undan med en antagandenas och fantasins vertikala samhörighet med den uppståndne Kristus oberoende av en faktisk och omedelbar samhörighet med hans folk.

Detta kräver något mer än söndagsmöten. Församlingen måste formas som gemenskap – och, om den är större än en praktisk närgemenskap tillåter kan den inte härbärgera denna verklighet. Sammanhang större än trehundra, fem hundra eller tusen personer har svårt att formulera och uttrycka denna samhörighet. När tonvikten läggs på mängd och volym rör vi oss bort från Guds ram, vilken definierar sans, ärlighet och andlig funktionalitet.

Som livsvillkoren i världen blir allt kärvare kommer människor att tvingas välja mer distinkt – antingen för eller emot Gud och hans rike. Vi befinner oss i ett skede hängande mitt emellan konventionell kristendom och ett apostoliskt präglat sammanhang, vilket kommer att växa fram under Guds hand. Det är endast som en autentisk, apostolisk närvaro i världen som vi kan stå i hans eviga syften och därmed kungöra hans mångfaldiga visdom inför furstemakter och väldigheter i den himmelska världen – Ef 3:9-11. På samma gång kommer detta att utrusta oss till att vara Guds verktyg i ändtidens skeden vilka leder det judiska folket till avund.

A. Katz

Ett kärl lämpat till återupprättelse

2008-11-29T17:29:00.001+01:00

Hur ser det kärl ut, hurudan är dess natur, hurudant är dess tillstånd, det kärl som kan användas av Herren till att återupprätta ett fullständigt vittnesbörd om honom? Ett sådant kärl, ett sådant verktyg, är och måste vara något på vars hjärta det tingens tillstånd som så klart står i motsats till Guds tanke pressar med stor tyngd.

Det är en sak att skapa ett allmänt intresse för någon sak och sedan öka volymen allteftersom med hjälp av reklamkampanjer och uppvisningar och ge det form bland folk med organisatoriska ansträngningar och många ord. Det är en sak att sluta upp bakom något som ser ut att vara väsentligt, att binda en särskild företeelse till sig och för denna saks skull låta allt annat fara.

Det är något helt annat att låta Herren i hemlighet lägga ner i våra hjärtan en näst intill outhärdlig börda, hans eget hjärtas börda. Det är något helt annat att bära en sådan börda i våra hjärtan med vånda och bedja i det undanskymda inför Gud. Det är helt annorlunda att ta del i Herrens sak på detta sätt.

Det är en sak att nalkas en företeelse i det yttre och låta sig knytas till den, ta den till sig och göra den till sitt arbete – sitt livsintresse. Det finns mycket folk vilka man kan göra intresserade av en sak, till vilka man kan komma för att be om hjälp och engagera i arbete. Men det är något helt annat att äga en sådan andlig gemenskap med Gud vilken resulterar i att Gud lägger ner sin vånda i ens själ.

Hur ser det kärl ut vilket Herren måste skaffa sig för att kunna verka? Han behöver inte ”arbetare” som tar sig an en uppgift. Han vill ha sådana som kan bära på vånda för hans Andes verk. Han behöver inga anställda. Han vill ha söner. Han behöver inte experterna. Han söker efter brinnande hjärtan. Han söker efter sådan vilkas hjärtan kommit så nära och har berörts så intensivt att de böjts inför honom i vånda, sådana som trängt så djupt in att det blivit deras sak inför Gud, det har blivit ett med dem. Det handlar inte om ett enkelt inhämtande av någon lärosats, det innebär en hjärtebörda, en desperation inför Herren på grund av tillståndet bland Guds folk.

Har vi tagit oss an en uppgift för Herren? Har vi låtit oss associeras med Kristi sak? Eller, har vi begynt uppleva Guds egen börda och vånda i vårt inre på ett sådant sätt att det gör anspråk på vårt liv, på vår kraft, på själva den inre livspulsen? Har det blivit en sak för vilken vi låter vårt hjärteblod flyta, en sak som på allvar kostar och kostar på? Har det blivit så att trots att det har börjat kräva allt kan vi ändå inte lämna det. Det blir inte tal om att ge upp, hans börda och sak har blivit ett med oss. Om han ska kunna nå sina syften måste han få tag på något sådant till slut.

Låt oss göra rent hus med alla dessa andra tankar om att organisera något, få något att rulla igång, skapa en rörelse. Må vi upptäcka att Gud föder sitt genom vånda.

Han döper en själ in i våndan, han lägger sin egen djupa besvikelses mantel över en individ – eller en liten vänkrets. Han bär och ger denna otillfredställelsens och sorgens mantel på grund av vad han ser hos sitt eget folk. Det är så Gud bringar något att födas fram. Människor gör det på andra sätt, men detta sätt har alltid varit Guds sätt. Det har kostat kärlet dess liv vid varje tillfälle, (inte nödvändigtvis så att kärlet har behövt genomgå en för tidig död, eller en martyrs död, men det har kostat instrumentet des liv).

Må Herren frälsa oss från att vara stora och betydande inför människor för att i stället kunna vara av värde inför honom. Må allt det vi kan vara inför människor växa fram ur vad vi är inför Gud. Må vi öva oss i detta, och vi borde be Herren om att vårt fördolda liv med honom gott och väl håller jämna steg med vad vi företar oss i det yttre. Om det väger över till förmån för vad vi gör inför människor infinner sig snart misslyckandet. Styrka och effektivitet är ett yttre mått på gudsumgängets djup och historia. Man måste kunna säga: ”Här finns det inget som saknar täckning, inget som bara bär det professionellas dress, ett vanemässigt beteende, något som hanteras som ett intresse. Här är det fråga om liv eller död. Detta springer fram ur deras hjärtans djup.”

Människor har känslighet nog att avgöra om det är så eller inte. De vet, kanske bättre än vi tror, om vi är äkta eller det vi menar oss ha är påklistrat, om vi talar på basis av inlärning eller om vi talar med hjärtat, om det vi har är ihopsamlat eller om det fötts i vånda.

Låt mig få inpränta detta; se till att du låter ditt hjärta vara väl övat i de ting du vill säga offentligt. Det kommer att kosta på, det kommer att vålla vånda, det kommer att orsaka sorg, det har sitt pris, men detta är den väg som leder till mognad och fruktbärande. Herren kan göra dig till en budbärare, en bärare av hans budskap, ett tecken, ett vittnesbörd inför folk om det du säger. Man kommer att kunna säga: ”Detta är inte något som han har läst och studerat, det är något som har verkats fram mitt i livet och det har kostat något.” Det kommer att kosta, men det är den väg som leder till ett fruktbart tjänande.

Det som är sant i fråga om det offentliga tjänandet är också sant i relation till alla de kärl som Herren kommer att använda till speciella ändamål. Ett sådant kärl måste låta sig formas till sitt syfte, det får inte vara något som man bara har tagit till sig.

Må Herren skydda oss från att just bara ta fatt sådant som ser intressant ut. Må det finnas utrymme för honom att verka fram ett kärl för sina syften.

T. Austin-Sparks

180-rörelsen 17

2008-11-28T19:05:00.000+01:00

180:17
Etthundraåttiogradersrörelsen gör dig böjlig. Den ser till att du böjs under Guds hand. Den ser till att du får kännedom om Gud sådan han verkligen är. Omvändelse är en rörelse som för dig in i Faderns närhet för att du ska få möjlighet att lära känna honom. I det umgänget växer vishet och förstånd i stadigt tempo. I det umgänget växer insikten om vad som är dugligt inför tronen som vittnesbörd och tilltal i en värld som menar sig inte kunna höra Gud. Han, den ende sanne Guden, håller inte tyst, men talar främst genom en rörelse uttryckt med bestämda, väl avvägda fotsteg efter Kristi mönster.

Lars

Ordet blev kött 12

2008-11-24T16:50:00.000+01:00

Låt oss ännu en gång stanna inför ordet: ”Jag är Vägen, Sanningen och Livet.” Dessa tre ting svarar mot de tre komponenterna i den mänskliga personligheten: förstånd, känsla, vilja. ”Jag är Vägen” – viljan, förmågan att handla; ”Jag är Sanningen” – förståndet, förmågan att förstå och tänka; ”Jag är Livet” – känslan. Hos Jesus finns allt som hör till den totala människan. Och han tar hela människan i sin tjänst.

När Jesus blev tillfrågad om vilket av lagens bud som var det förnämsta, svarade han: ”Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta (känslan) och av all din själ (viljan) och av allt ditt förstånd (intellektet).” (Matt 22:37). Och så tillade han: ”och av all din kraft.” Det kan betyda kroppens styrka eller med kraften av alla tre tillsammans.

Somliga älskar Gud med kraften i sitt förstånd men med svaga känslor. Där har vi de religiösa intellektualisterna. Andra älskar med starka känslor men med mindre betoning på förståndet. Då blir religionen något sentimentalt. Och några älskar honom viljestarkt men känslosvagt. Resultatet blir en järnhård moralist, etiskt högtstående men inte särskilt tilldragande.

Den verkligt starke älskar honom med intellektets, känslans och viljans hela styrka.
När därför den kristne följer Jesus kan det inte bara bli som Vägen eller enbart Sanningen eller endast som Livet. Det måste vara alla tre som en helhet – och samtidigt, om vi är i verklig mening kristna.

Hinduen har tre vägar att välja mellan: Gyana Marg – kunskapens väg; Bhakti Marg – hängivelsens eller känslans väg; Karma Marg – gärningarnas väg. Hos Jesus förenas alla tre vägarna och när man har honom, går man alla tre. Ens personlighet, hela ens varelse, förståndet, känslan, älskar honom och fullbordas därför i honom. Han är Livet och därför når allt liv sin full- komning i honom.

E. Stanley Jones
Ordet blev kött