Vilka har utforskat djupen i Herrens godhet?
Vilka har fått nåd att lägga ner sina liv?
Vilka har fått nåd att tro på sånt som inte syns,
och förvandlas till ett tillgivet förbundsutrymme
Ur väntan kommer ord att lyda
Ljuvlig endräkt tillsammans
Vårt gemensamma seende tar form
Samlade i namnet, tåliga i lidandet
Han som tronar på keruberna vet råd
Det är ingen liten sak att få se som Han ser
HERREN ger befallning om välsignelse
Skulle vi kunna göra Hans verk om intet?
Skulle våra kriser vara hot mot Hans upprättande?
Han ger inte mer än vi kan bära
Hans livsutblick är ljus även i sårbarhet och smärta
En historik av kamp leder till kärlek
om vi får nåd att tro på Honom och vara uppriktiga mot varandra
Oljan i Romarbrevet 8:28 rinner ner i skägget
Denna gudomliga samverkan länder till uthållighet
Vi missar inte målet när vi bryts ner och krossas
Utan byggs upp av osynliga händer och finner överenskommelse
Allt detta ryms i Hans frälsningsplan
Ansikte mot ansikte söker vi Din överflödande kärlek
Herre, Du bryter ok, ger insikt och lär oss hålla fred
Så får Ditt folk bo i fridfulla hem, i trygga boningar
Om du vill läsa vidare:
Jes 32:18
Rom 8:28
Ps 133
Jes 30:18
Jes 37:16
Jes 58:6
Matt 18:19-20
Fil 1:9
J.A.
måndagen den 22:e november 2010
torsdagen den 18:e november 2010
Gemenskap 14
Vid en ytlig betraktelse skulle man kunna förmoda, att en sammanblandning av ideal och verklighet, av själsligt och andligt ligger närmast till hands, där en gemenskap är så att säga flerskiktad till sin struktur, där alltså det själsliga har a priori central betydelse för att gemenskapen överhuvud skall komma till stånd, såsom i äktenskapet, familjen, vänskapen, och där det andliga då kommer som en sorts tillsats till allt detta kroppsligt-själsliga.
I så fall borde egentligen faran för en förväxling av de båda sfärerna huvudsakligen finnas i sådana gemenskapsbildningar, medan denna risk borde vara praktiskt taget obefintlig i en gemenskap av rent religiös karaktär. Men sådana föreställningar är utsatta för en svår synvilla. I själva verket förhåller det sig precis omvänt.
Ett äktenskap, en familj eller vänskap känner mycket väl gränserna för sina gemenskapsbildande krafter; under normala förhållanden vet man utmärkt var det själsliga slutar och det andliga tar vid. Man är på det klara med motsatsen mellan kroppsligt-själsligt och andligt. Men omvänt: just där en gemenskap med rent andlig prägel konstitueras ligger faran på lur för att hela den själsliga faktorn blandas in och spelar med. En rent andlig gemenskap är inte bara farlig, den är en alltigenom abnorm företeelse.
En alldeles särskild vaksamhet är av nöden, när inte vardagslivet med alla dess sakliga och naturliga anspråk på den arbetande människan får utgöra jordmånen för den andliga gemenskapen. Erfarenheten visar att det själsliga momentet allra lättast sväller ut just i samvaron under korta avkopplingstider. Intet är lättare än att riva upp ett känslosvall av gemenskap under några sysslolösa dagar tillsammans, och intet kan vara mer ödesdigert för den sunda, nyktra, broderliga livsgemenskapen i vardagen.
Varje kristen har väl någon gång i sitt liv upplevat saligheten i äkta kristen gemenskap. Men sådana erfarenheter förblir i denna tillvaro en nådeskänk utöver det kristna samlivets dagliga bröd. Vi kan inte göra anspråk på dem, och vi lever inte tillsammans med andra kristna för dylika erfarenheters skull. Det är en fast och viss tro på ett kristet broderskap, som håller oss samman, inte upplevelsen därav. Det gör oss glada och ger oss salighet, att Gud bryr sig om oss alla och vill fortsätta att göra det, detta håller vi fast i tron som Guds största gåva, men det gör oss också redo att avstå från alla upplevelser, om Gud till en tid låter oss sakna sådant. Vi är förbundna genom tron, inte genom erfarenheten.
Dietrich Bonhoeffer
Liv i gemenskap
I så fall borde egentligen faran för en förväxling av de båda sfärerna huvudsakligen finnas i sådana gemenskapsbildningar, medan denna risk borde vara praktiskt taget obefintlig i en gemenskap av rent religiös karaktär. Men sådana föreställningar är utsatta för en svår synvilla. I själva verket förhåller det sig precis omvänt.
Ett äktenskap, en familj eller vänskap känner mycket väl gränserna för sina gemenskapsbildande krafter; under normala förhållanden vet man utmärkt var det själsliga slutar och det andliga tar vid. Man är på det klara med motsatsen mellan kroppsligt-själsligt och andligt. Men omvänt: just där en gemenskap med rent andlig prägel konstitueras ligger faran på lur för att hela den själsliga faktorn blandas in och spelar med. En rent andlig gemenskap är inte bara farlig, den är en alltigenom abnorm företeelse.
En alldeles särskild vaksamhet är av nöden, när inte vardagslivet med alla dess sakliga och naturliga anspråk på den arbetande människan får utgöra jordmånen för den andliga gemenskapen. Erfarenheten visar att det själsliga momentet allra lättast sväller ut just i samvaron under korta avkopplingstider. Intet är lättare än att riva upp ett känslosvall av gemenskap under några sysslolösa dagar tillsammans, och intet kan vara mer ödesdigert för den sunda, nyktra, broderliga livsgemenskapen i vardagen.
Varje kristen har väl någon gång i sitt liv upplevat saligheten i äkta kristen gemenskap. Men sådana erfarenheter förblir i denna tillvaro en nådeskänk utöver det kristna samlivets dagliga bröd. Vi kan inte göra anspråk på dem, och vi lever inte tillsammans med andra kristna för dylika erfarenheters skull. Det är en fast och viss tro på ett kristet broderskap, som håller oss samman, inte upplevelsen därav. Det gör oss glada och ger oss salighet, att Gud bryr sig om oss alla och vill fortsätta att göra det, detta håller vi fast i tron som Guds största gåva, men det gör oss också redo att avstå från alla upplevelser, om Gud till en tid låter oss sakna sådant. Vi är förbundna genom tron, inte genom erfarenheten.
Dietrich Bonhoeffer
Liv i gemenskap
lördagen den 13:e november 2010
När förlät Jesus Petrus?
Matt 26:31 Då sade Jesus till dem: "I denna natt ska ni alla komma på fall för min skull, för det står skrivet: 'Jag skall slå herden, och fåren i hjorden ska förskingras.'
Matt 26:32 Men efter min uppståndelse ska jag gå före er till Galileen."
Matt 26:33 Då svarade Petrus och sa till honom: "Om än alla andra komma på fall för din skull, så ska dock inte jag komma på fall."
Matt 26:34 Jesus sa till honom: "Sannerligen säger jag dig: I denna natt, förrän hanen har galit, ska du tre gånger förneka mig."
Matt 26:35 Petrus svarade honom: "Om jag än måste dö med dig, så skall jag dock förvisso icke förneka dig." Så sa också alla de andra lärjungarna.
Matt 26:36 Sedan gick Jesus med dem till en plats som heter Getsemane, och han sade till lärjungarna: "Sitt här, medan jag går dit bort och ber."
Mat 26:57 Men de som hade gripit Jesus förde honom bort till översteprästen Kaifas, hos vilken de skriftlärde och de äldste hade församlat sig.
Mat 26:58 Och Petrus följde honom på avstånd ända till översteprästens gård; där gick han in och satte sig bland rättstjänarna för att se vad slutet skulle bliva.
Matt 26:69 Men Petrus satt utanför på gården. Då kom en tjänstekvinna fram till honom och sade: "Också du var med Jesus från Galileen."
Matt 26:70 Men han nekade inför alla och sade: "Jag förstår inte vad du menar."
Matt 26:71 När han sedan hade kommit ut i porten, fick en annan kvinna se honom och sade till dem som var där: "Denne man var med Jesus från Nasaret."
Matt 26:72 Åter nekade han med en ed och sade: "Jag känner inte den mannen."
Matt 26:73 Lite senare kom de kringstående fram och sade till Petrus: "Förvisso är också du en av dem; redan ditt uttal röjer dig ju."
Matt 26:74 Då började han förbanna sig och svärja: "Jag känner icke den mannen." Och i detsamma gol hanen.
Matt 26:75 Då kom Petrus ihåg Jesu ord, hur han hade sagt: "Förrän hanen gal, ska du tre gånger förneka mig." Och han gick ut och grät bittert.
Förlät Jesus Petrus när Han var inför stora rådet? Eller skedde det på korset? Var det vid uppståndelsen som Han förlät Petrus? Eller var det på stranden efter samtalet med sin lärjunge, när Petrus hade medgivit sin ånger?
Jesus Kristus är försoning och det liv Han levde på jorden var förlåtelsens liv.
På korset visar Han vem Han är. Han gör det Han är, nämligen lydnad till Fadern.
Människosonen är inte bunden av tid. Han är ständigt inriktad på återlösning. Det går inte att greppa eller förebrå Hans natur – helt god och rättvis.
Han visade Guds natur som ständigt är intresserad av gemenskap. Han erbjuder omvändelse. Han har beredskap för nåd i alla situationer. Ibland är domen den högsta nåden – att få en försmak av konsekvenserna för det onda. Det blir en möjlig väckarklocka för oss människor så att vi överger våra onda vägar och börjar söka Gud.
Herren känner våra hjärtan – precis som Petrus. Han vet om våra ”ups and downs”. Trots detta älskar Han oss och har gett oss sitt förtroende.
Herren som är full av nåd och sanning, hade redan förlåtit Petrus innan förnekelsen ägde rum. Han har en försonad väg för oss var och en, som räcker hela vägen hem till himmelen.
Johannes
Matt 26:32 Men efter min uppståndelse ska jag gå före er till Galileen."
Matt 26:33 Då svarade Petrus och sa till honom: "Om än alla andra komma på fall för din skull, så ska dock inte jag komma på fall."
Matt 26:34 Jesus sa till honom: "Sannerligen säger jag dig: I denna natt, förrän hanen har galit, ska du tre gånger förneka mig."
Matt 26:35 Petrus svarade honom: "Om jag än måste dö med dig, så skall jag dock förvisso icke förneka dig." Så sa också alla de andra lärjungarna.
Matt 26:36 Sedan gick Jesus med dem till en plats som heter Getsemane, och han sade till lärjungarna: "Sitt här, medan jag går dit bort och ber."
Mat 26:57 Men de som hade gripit Jesus förde honom bort till översteprästen Kaifas, hos vilken de skriftlärde och de äldste hade församlat sig.
Mat 26:58 Och Petrus följde honom på avstånd ända till översteprästens gård; där gick han in och satte sig bland rättstjänarna för att se vad slutet skulle bliva.
Matt 26:69 Men Petrus satt utanför på gården. Då kom en tjänstekvinna fram till honom och sade: "Också du var med Jesus från Galileen."
Matt 26:70 Men han nekade inför alla och sade: "Jag förstår inte vad du menar."
Matt 26:71 När han sedan hade kommit ut i porten, fick en annan kvinna se honom och sade till dem som var där: "Denne man var med Jesus från Nasaret."
Matt 26:72 Åter nekade han med en ed och sade: "Jag känner inte den mannen."
Matt 26:73 Lite senare kom de kringstående fram och sade till Petrus: "Förvisso är också du en av dem; redan ditt uttal röjer dig ju."
Matt 26:74 Då började han förbanna sig och svärja: "Jag känner icke den mannen." Och i detsamma gol hanen.
Matt 26:75 Då kom Petrus ihåg Jesu ord, hur han hade sagt: "Förrän hanen gal, ska du tre gånger förneka mig." Och han gick ut och grät bittert.
Förlät Jesus Petrus när Han var inför stora rådet? Eller skedde det på korset? Var det vid uppståndelsen som Han förlät Petrus? Eller var det på stranden efter samtalet med sin lärjunge, när Petrus hade medgivit sin ånger?
Jesus Kristus är försoning och det liv Han levde på jorden var förlåtelsens liv.
På korset visar Han vem Han är. Han gör det Han är, nämligen lydnad till Fadern.
Människosonen är inte bunden av tid. Han är ständigt inriktad på återlösning. Det går inte att greppa eller förebrå Hans natur – helt god och rättvis.
Han visade Guds natur som ständigt är intresserad av gemenskap. Han erbjuder omvändelse. Han har beredskap för nåd i alla situationer. Ibland är domen den högsta nåden – att få en försmak av konsekvenserna för det onda. Det blir en möjlig väckarklocka för oss människor så att vi överger våra onda vägar och börjar söka Gud.
Herren känner våra hjärtan – precis som Petrus. Han vet om våra ”ups and downs”. Trots detta älskar Han oss och har gett oss sitt förtroende.
Herren som är full av nåd och sanning, hade redan förlåtit Petrus innan förnekelsen ägde rum. Han har en försonad väg för oss var och en, som räcker hela vägen hem till himmelen.
Johannes
fredagen den 5:e november 2010
Nattvarden leder till korset
1 Korintierbrevet 11:27-33
Den som därför äter brödet eller dricker Herrens bägare på ett ovärdigt sätt, han syndar mot Herrens kropp och blod.
Var och en skall pröva sig själv och så äta av brödet och dricka av bägaren.
Ty den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig.
Därför finns det många svaga och sjuka bland er, och ganska många är insomnade.
Om vi gick till rätta med oss själva, skulle vi inte bli dömda.
Men när vi döms fostras vi av Herren, för att vi inte skall bli fördömda tillsammans med världen.
Därför, mina bröder, när ni samlas för att äta, så vänta på varandra.
Psaltaren 32:5 Då uppenbarade jag min synd för dig, jag dolde inte min missgärning. Jag sade: "Jag vill bekänna mina överträdelser för HERREN." Då förlät du mig min syndaskuld.
Kan det vara så att det ovärdiga sättet, som nämns i 1 kor v.27, är att inte döma sig själv?
Om vi söker att urskilja Herrens del och vår egen del i nattvardens mysterium, undviker vi då inte slentrian och öppnar oss för Herrens innerliga närhet. Herren vill ju hålla oss vakna och alerta.
Vad rymmer väntan i 1 Korintierbrevet 11:33?
Vi kan ana att vi kommer till en punkt då vi inser att våra behov är långt utöver vad vi kan mäkta med. "Vi kastar oss på Herren" och måste ha tag i Honom och Hans liv. Nattvarden är inte vilken måltid som helst, och ingenting som en gemenskap vilken som helst kan ”göra” bara för att det ska ”göras”.
Många gånger har jag varit med om att ta nattvard med människor i kyrkor, utan att det betyder något alls. Det finns ingen bäraktig gemenskap, ingen bestående förståelse för vad Herren gjort eller sammanhållning mellan de som deltar i mysteriet. Alla går sin egen väg och gör vad de vill, för att nästa samling ta en ny kopp och en ny brödbit. Beteendet blir automatiserat och Guds välbehag lämnar sammanhanget i det att människorna har lämnat Guds ansikte i sin självtillräcklighet. Låt oss vara sanna och uppriktiga - vi riskerar alla att gå vår egen väg. Därför måste vi ropa till Herren om nåd att få förbli följsamma och ödmjuka.
Det är oerhört det vår Mästare har gjort och gör. Han dukar upp bordet gång på gång och vi bjuds att komma nära Honom och varandra. Men det är tillsynes kostsamt för oss, eftersom det är förenat med obehag att se blodet och inse sin egen skuld.
Vi kan antingen stänga dörren för Herren eller välja att låta rannsakan nå ner till djupet av vår varelse, där vi ska inse att vi inte klarar oss utan Herren. I förhållande till vad Han har gjort för oss är detta inte dyrt.
Johannes
Den som därför äter brödet eller dricker Herrens bägare på ett ovärdigt sätt, han syndar mot Herrens kropp och blod.
Var och en skall pröva sig själv och så äta av brödet och dricka av bägaren.
Ty den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig.
Därför finns det många svaga och sjuka bland er, och ganska många är insomnade.
Om vi gick till rätta med oss själva, skulle vi inte bli dömda.
Men när vi döms fostras vi av Herren, för att vi inte skall bli fördömda tillsammans med världen.
Därför, mina bröder, när ni samlas för att äta, så vänta på varandra.
Psaltaren 32:5 Då uppenbarade jag min synd för dig, jag dolde inte min missgärning. Jag sade: "Jag vill bekänna mina överträdelser för HERREN." Då förlät du mig min syndaskuld.
Kan det vara så att det ovärdiga sättet, som nämns i 1 kor v.27, är att inte döma sig själv?
Om vi söker att urskilja Herrens del och vår egen del i nattvardens mysterium, undviker vi då inte slentrian och öppnar oss för Herrens innerliga närhet. Herren vill ju hålla oss vakna och alerta.
Vad rymmer väntan i 1 Korintierbrevet 11:33?
Vi kan ana att vi kommer till en punkt då vi inser att våra behov är långt utöver vad vi kan mäkta med. "Vi kastar oss på Herren" och måste ha tag i Honom och Hans liv. Nattvarden är inte vilken måltid som helst, och ingenting som en gemenskap vilken som helst kan ”göra” bara för att det ska ”göras”.
Många gånger har jag varit med om att ta nattvard med människor i kyrkor, utan att det betyder något alls. Det finns ingen bäraktig gemenskap, ingen bestående förståelse för vad Herren gjort eller sammanhållning mellan de som deltar i mysteriet. Alla går sin egen väg och gör vad de vill, för att nästa samling ta en ny kopp och en ny brödbit. Beteendet blir automatiserat och Guds välbehag lämnar sammanhanget i det att människorna har lämnat Guds ansikte i sin självtillräcklighet. Låt oss vara sanna och uppriktiga - vi riskerar alla att gå vår egen väg. Därför måste vi ropa till Herren om nåd att få förbli följsamma och ödmjuka.
Det är oerhört det vår Mästare har gjort och gör. Han dukar upp bordet gång på gång och vi bjuds att komma nära Honom och varandra. Men det är tillsynes kostsamt för oss, eftersom det är förenat med obehag att se blodet och inse sin egen skuld.
Vi kan antingen stänga dörren för Herren eller välja att låta rannsakan nå ner till djupet av vår varelse, där vi ska inse att vi inte klarar oss utan Herren. I förhållande till vad Han har gjort för oss är detta inte dyrt.
Johannes
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
