Sardes

Kom därför ihåg vad du har tagit emot och hört, och håll fast vid det och omvänd dig. (1917: och tag vara därpå och gör bättring)Uppenbarelseboken 3:3

Församlingen i Sardes blev inte klandrade för falsk lära eller bristande ordning. Det var renlärig, väl ordnad församling. Det var inte fel i huvudet men i hjärtat: inte uti församlingsordningen meni livet. I döden och inför evighetens allvar skall vår teologi smälta ihop till detta ena: " Detta är det eviga livet, att de känna dig, den ende sanne Guden, och den du har sänt, Jesus Kristus."
Men i en tid av andlig förbistring måste ju varje vaken kristen känna sig uppfordrad att försvara "den sunda läran." Och det bästa försvar vi kan ge för sanningen är att själva leva i sanningen.
Det är en död församing, som söker ersätta Andens liv med glänsande teorier och vackra former, det är den mänskliga vanmakten, som tar till köttsliga vapen. Det är en skam, som vi torde få bära till ändens tid, att vi kommit i strid om en religon, vars huvudsanningar är så enkla, att ett barn kan fatta dem. Den kunskap som uppblåser, och den lära, som ställer upp partiets beväpnade knektar, är oss till föga heder.
DEt finns församlingar som borde leva i ungdomens fulla kraft, men redan är förlamade. De bäres bort under inflyttande av sömndrycker till döden. Världen i dess olika former tar överhanden i hjärtat, livet och församlingen. Och allt som man till sist har kvar är "den rena läran". De nena församlingen går, och den andra kommer. Man börjar som om det vore eld överallt , men slutar i försoffning och död. Vår tids frikyrkliga liv hotas med en smygandedöd. Steg för steg växer man väl i rikedom, lärdom, värdighet och anseende men förlorar i enfald, kärlek och liv. Många, som lämnat de stadskyrkliga formerna, har, i stället för att utvecklas i liv, i många fall gått tillbaka. Man kan arbeta sig ur gamla former och förstelna i nya.
E.G-n

Ordet blev kött 16

Jesus visade att han var delaktig i allas hunger och fängslad med fångarna. En sak utelämnade han. Han kunde säga att han hungrade, törstade och var sjuk med oss, att han led av främlingskap och fångenskap som vi, men han kunde inte säga att han var syndig som vi. Det kunde ha missförståtts.

Han kunde inte säga så men han kunde handla så. Han gick till korset och identifierade sig fullständigt med oss på vårt allra lägsta plan – syndens. ”Honom har han gjort för oss till synd.” Han korsfästes mellan två syndare som en av dem. Så ett med oss i vår synd att han som vi när vi syndar måste ropa ett övergivet: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” – ”Våra synder bar han i sin kropp uppå korsets trä.” Identifieringen var fullständig och därför också inkarnationen. Han blev ett med vår synd.

Identifieringen var ändå inte riktigt fullständig – synd och död hör alltid samman. När han smakat vår synd måste han också smaka döden, Livets Skapare underkastades döden. Då blev i sanning inkarnationen fullkomlig.

Men när han nått botten steg han upp – till själva tronen.
När vi blivit ett med honom genom att i tro överlämna oss åt honom kan vi uppstiga med honom och gör det också. Han blev ett med oss för att vi skulle bli ett med honom och få del av hans härlighet. Han steg ned för att vi skulle kunna stiga upp.

Inkarnationens mål är alltså inte att han skulle identifiera sig med oss utan vi med honom – att vi skulle inkarneras i honom, få del i hans seger och härlighet. Han böjde sig ned för att dela med sig åt oss. Vilken ödmjukhet och vilken gåva! Han tog inte undan något. Och vi har bara ett att göra – inte undanhålla något, absolut ingenting.

E. Stanley Jones
Ordet blev kött