Ordet blev kött 10

Jag är Vägen, Sanningen – rätt ordning?

Ordningsföljden i bibelordet: ”Jag är Vägen, Sanningen och Livet”, är inte bara en slump – Vägen kommer först. Jesus måste vara Vägen, innan han blev Sanningen och Livet. Om ”Sanningen” kommit först hade vi måst ge oss ut att söka efter en verbal sanning; kristendomen skulle ha blivit ett filosofiskt eller ett teologiskt system.

Men nu är Jesus Vägen innan han är Sanningen. Sanningen måste praktiseras i livet för att bevisa att den är sanning.
Märk, att Jesus inte sade: ”Jag är svaret”, ett uttryck som vi ofta använder som motto: ”Kristus är svaret.” Nej, han är Vägen till svaret. Skulle läraren hjälpa eleverna genom att ge dem svaret på ett matematiskt problem? Nej, tvärtom. I stället för att ge svaret visar läraren vägen till det rätta svaret. Eleverna kan själva finna det, om de vet hur de ska bära sig åt.

Jesus ger oss inte heller något facit. Det skulle inte hjälpa oss. Men han ger oss Vägen – Vägen till svaren. Gå hans väg och du finner svaren under vandringen. Begagna dig av hans metod, hans Ande, hans väg i alla förhållanden, och du får svaret. Alltså ger Jesus oss inte svaren men visar hur vi skall finna dem.

Han ger oss inte heller Sanningen utan vägen till den. Gå hans väg och du finner Sanningen. Sanningen är inte något du får presenterat i ett fint paket med blått band om. Den är något du upptäcker när du följer Vägen.

Sedan jag blivit omvänd, gick jag till ett lånebibliotek och sökte reda på en religionsfilosofisk bok i den tron att den skulle förklara vad jag funnit. Jag förstod inte vad den handlade om. Efter några sidor gav jag upp och lämnade den tillbaka. Jag förstod att mina fötter var på Vägen och att jag allteftersom jag gick skulle upptäcka Sanningen. Så har jag hållit på att upptäcka Sanningen under hela livet. Det har varit och är fortfarande en spännande upplevelse på Vägen. Den öppnar sig vartefter.

E. Stanley Jones
Ordet blev kött

Gemenskap 08

Vad man själv möjligen besitter av innerlighet och fromhet i sin egenskap av kristen kan inte grunda kristen gemenskap, ty broderskapet bestämmes helt av vad jag är i kraft av Kristus. Vår gemenskap bestämmes uteslutande av vad Kristus gjort med oss båda, och så är det inte bara i början, så att liksom något annat och mer kan läggas till efter hand, utan så förblir det för all framtid och i all evighet.

Jag har och kommer att ha gemenskap med andra endast i Jesus Kristus. Ju mer äkta och djup vår gemenskap blir, desto mer träder allt annat i bakgrunden, och desto klarare och renare framstår bland oss Jesus Kristus och hans verk. Vi är bröder blott genom Kristus, men just detta gör vår gemenskap fast, nu och i evighet.

Dietrich Bonhoeffer
Liv i gemenskap

180-rörelsen 13

180:13
Omvändandet ger Gud det fulla utrymmet. Allt annat är att missa målet, att missa meningen, att missa innehållet. Omvändelsen tillåter Gud att ha den plats som verkligen är hans. Att vända sig till Gud är också att vända sig till det som hör till hans syften.
”Gud har för oss kungjort sin viljas hemlighet, enligt det beslut som han efter sitt behag hade fattat inom sig själv, om en ordning som i tidernas fullbordan skulle komma till stånd, det beslutet att i Kristus sammanfatta allt som finnes i himmelen och på jorden.” Ef 1:9-10.

Lars

Herren blir större och vi mindre

Vill du förlåta?
Om vi tycker att vi har rätt att leva i förtörnelse, och även om vi skulle ha rätt att vara bittra, sura och välja att inte förlåta - så är vi inne på syndens område. Det är ett tufft budskap - självklart. Här råder Adam. Om Kristus ska få makt över oss så måste det onda dö. Vi har rätt att välja Kristus. Herren har gett oss den möjligheten. Förlåtelse är något man ger av fri vilja. Inget som vi kan kräva av andra inte heller av oss själva.
Nu är det så att om vi kommer till den punkt där vi vill förlåta, då är man inne på Herrens område. Herren hjälper oss med hur det ska gå till. Det är Herren som har makten. När man har tröttnat på att leva i synd efter många år och inte tycker det är menningsfullt- denna synd kan vara medveten eller omedveten. Jag menar att oförsonligheten kan ligga djupt inom en männsika utan dennes vetskap. Kan vi börja inse att vi inte kommer någonvart, och märker att vi behöver förlåta - då står Herrens vägar till buds. Förtrösta på Herren av allt ditt hjärta och förlita dig inte på ditt eget förstånd. Alltså kan vi inte räkna ut hur Herren ska utföra sitt verk. Tillåter vi Jesus att vara herre även där en stor oförrätt har skett, så förändras vi. Vi har inte längre kontrolll över det som sker. När detta händer- vi ger vårt medgivande - så sker det stora undret. Det här är i o f inte någon engångs händelse. Det är ett ständigt återkommande till att inte hävda sin rätt, Herren får gång på gång utrymme att göra det Han vill.
Det finns en sak vi kan göra om vi verkligen vill förlåta och det är att närma oss Herren. Att se på Honom det är som se på en nyfödd bäbis. Att vara med honom gör oss mjuka och mottagliga för allt gott. Hans kärlek är så stor att det räcker och blir över.Om vi tar oss tid med Herren och bara är med Honom i hans kärlek så kommer viljan att förlåta och Herren leder oss i hur. VI kommer till den punkt där vi blir mindre och vi ser Herrens härlighet allt mer. Vi börjar stämma in i sången; "Herren är god och Hans nåd varar för evigt!"

Johannes

180-rörelsen 12

180:12
Etthundraåttiogradersrörelsen är samvetets sakliga reaktion på Herrens tilltal. Den här rörelsen är utomordentligt obekväm mitt i all bekvämlighet och anpasslighet. Herrens krav och villkor kan inte hanteras lättvindigt. De kan inte hanteras alls utan att få återverkningar. 180 grader ger tveklöst utslag. Den som väljer annan kurs får också ta konsekvens.

Lars

Ordet blev kött 09

Av hans fullhet hava vi alla fått, ja, nåd utöver nåd.

Bonhoeffer kommer med en invändning, när han talar om ”billig nåd”, då nåden inte kräver annat än ”tro”. Det är sant att nåden kan framställas så att den verkar ”billig” – ”tro så blir du frälst”. Men det är en karikatyr av ”nåd”. Det finns lag i nåden – lagen om det egna jagets uppgivande.

Nådens gåva är mycket dyrbar, för om man tar emot gåvan hör man för alltid givaren till. Han binder oss till sitt hjärta med kärlekens band, som håller i evighet, och vi vill inte för allt i världen ha det på annat sätt. Att ta emot nåden är därför inte bara ett själens samtycke utan ett livets djupaste gensvar. Han ger oss allt och vi kan inte ge honom mindre. Allt mitt för allt hans och allt hans för allt mitt. Det är fråga om ömsesidighet men inte om likställighet, ty allt hans är oändligt mycket större än allt mitt. Men det är allt jag har och därför inte billigt.

I den vetskapen kan vi tryggt ta emot ”nåd utöver nåd”. Jag överlämnar mig en gång för alla men fortsätter ändå att göra det. Om jag oavlåtligt tar emot nåden ger jag allt jag har oavbrutet. Men jag vet att jag ständigt är på den vinnande sidan. Därför är det ”underbar nåd” som ger så kärleksfullt och frikostigt. Men om hans frikostighet gör att vi ger frikostigt, då är det ingen risk att ge.

Nu kan han ge med båda händerna. Han skämmer ju inte bort oss utan ju mer han ger oss desto mera får han – av oss!
”Nåd utöver nåd” är något som inte är uttömt och inte kan uttömmas. Den får oss att sträcka oss upp för att ge och ta emot mer. En kristens liv är ett oändligt äventyr i fråga om att ta emot och att ge. Vi växer aldrig ifrån Kristus och kan aldrig ge honom nog. Det är en ständig ömsesidighet – utan någon som helst ansträngning.

E. Stanley Jones
Ordet blev kött

Nödvändigheten av verklig försoning

Den som skyler över, vill inte försoning. Den som aktivt söker glömma, går miste om lärdomar. Den som vill vara glad och är glad för att den vill vara glad, lever inte i sanningen. Ska vi gå till botten med problemen eller ska vi bara skrapa på ytan? Är det förändring vi vill ha eller är vi nöjda med det som är? Genom att ducka och blunda framstår vi inte som heliga dårar för korset utan som urblåsta tölpar för vår egen bekvämlighet. Vi behöver karta och kompass och mycket ledning för att lyckas färdas genom försoningens landskap. Att definiera brister ger möjlighet till förlåtelse. Herre Jesus led våra steg, låt oss kristna i Sverige lära oss Dig och Din kärlek.
Johannes

Kroppens bön

Ögat kan inte säga till handen ”Jag behöver dig inte”. (1 kor 12:21)

Jag måste bekänna att jag under vår första tid i Shanghai försökte forcera mötena, särskilt bönemötena, till en viss höjdpunkt. Jag var besviken på det sätt somliga bad. Men mina krav gjorde mig inte glad. Vilket misstag jag begick!
En tid därefter tog Herren mig avsides i en svår sjukdom. Jag bad intensivt, men hur mycket jag än kämpade i bönen, så kom jag ingen vart. Till slut sa Herren till mig ”Du menar att somliga av bröderna är svaga i bönen. Men inbjud dom nu att komma och be för dig i din nöd”. Det var Guds utmaning! Jag sände bud till dessa bröder. Dom kom, böjde sig vid min bädd och bad. För första gången uppskattade jag deras enkla och direkta böner. Vad hände? Herren hörde dem och reste mig upp från sjukbäddden!

Watchmann Nee

Verklig endräkt

I. 01

Från begynnelsen av mitt kristna liv och vidare igenom de första fyra eller fem åren hade jag en känsla av att något fattades. Var fanns Guds styrka? Var fanns härligheten och den apostoliska verkligheten? Hur skulle ”Riket anlänt” uttryckas? Varför kunde inte vi i vår generation säga som de första kristna ”Omvänd er, ty himmelriket är nära”? Varför försöker vi få människor att acceptera Jesus på basis av de fördelar som då skulle tillfalla dem? Varför talar vi inte till dem i termer av omvändelse? Kan det vara så att det vi inte bär på rikets verklighet invärtes som ger mandat att föra frågan? Vad är det som måste äga rum med oss för att vi ska kunna stå i denna verklighet med dess skärpa.

Herrens svar på mitt frågande var att föra oss till det kalla Minnesota, till ett stycke land med fastigheter som tidigare hade varit gård för unga mäns fostran. När jag klev över den kätting som var sträckt över vägen in och min fot nuddade marken på andra sidan lade Herren fyra ord i mitt inre: ”Herraväldet, skola för ändtiden, gemenskap, tillflykt”. Detta var begynnelsen av den uppenbarelse av hans rike som utvecklades i de påfrestningar, i själarnas vånda, i förskräckliga besvikelser, sådana som vi endast kan ta oss igenom i verklig gemenskap. Jag förundras över naiviteten hos kristna vilka tror att församlingen är en förrättning dit man kommer för att lyftas upp och välsignas genom pjosk och dalt, utan att ha en aning om att den är iordninggjord av Gud för hans mest välavvägda prövningar. Detta har blivit min erfarenhet – och jag skulle inte vilja byta bort den för något som någon kan erbjuda.

A. Katz

Gemenskap som övertygar?

Jag tror att du kommer att hålla med mig om du har skaffat dig insikt om tillståndet i församlingen och om situationen utanför den. Det verkligt stora behovet, sådant det står idag, består i en omvärdering av den kristna trons utseende och uttryck, en förnyad förståelse av vad vi förs in till då vi kommer till Kristus. Så mycket har gått förlorat, så mycket har försvunnit av den kristna trons innersta mening och innehåll. Så mycket har förvanskats och resultatet visar sig i en utbredd förvirring.

Över dessa dagar skriver man orden billigt, köpt till lägsta pris. Skaffa det du önskar så snabbt och så förmånligt som det bara går, med minsta ansträngning och till lägsta kostnad. Kvickt och lätt. . . Detta sätt att förhålla sig präglar hela samhällsstrukturen. Allt är bestämt av lättvindighetens och tidsbesparandets nödvändighet.

Detta är sant och beskriver verkligheten ute i världen och det håller på att bli fullt uttalat också i andliga sammanhang. Standard och norm har sänkts och förändrats på ett förödande sätt. Volym och numerär har ersatt storhet och resning. Man fäster inte längre något avseende vid substans och inre värde.
Om något är stort, om något går att räkna i stora tal – säger man – så måste det ju naturligtvis vara något att lita på. Den yttre tillväxten garanterar – menar man – innehåll och roll. Men Gudsordet vittnar annorlunda.

Bekvämlighet och lättvindighet, lättsamhet, tjusning och glans, begeistring och känslosvall – allt detta tillhör dagens ordning. Detta jagande har trängt sig in och tagit stort utrymme bland de kristna och resultatet visar sig i gemenskap som är utslätad, i vittnesbörd som saknar substans, i sammanhang som inte förmår att övertyga.

T. A-S.

Gemenskap 07

Guds undervisning i den broderliga kärleken började i samma stund som han förbarmade sig över oss, uppenbarade Kristus som vår broder, övervann och vann vårt hjärta genom sin kärlek. Och var Gud barmhärtig mot oss, så lärde vi av detta barmhärtighet mot bröderna. Blev vi förlåtna i stället för dömda, så bereddes vi av detta till att förlåta våra bröder.
Vad Gud gjorde mot oss, det var vi nu skyldiga vår broder. Ju mer vi tagit emot, desto mer kunde vi ge; ju fattigare vår brödrakärlek, desto mindre levde vi tydligen själva av Guds barmhärtighet och kärlek. Så lärde oss Gud att vara sådana mot varandra som Gud är mot oss i Kristus.
”Godta därför varandra, så som Kristus har godtagit er till Guds ära” (Rom 15:7)

Dietrich Bonhoeffer
Liv i gemenskap

180-rörelsen 11

180:11
Nu är tiden sådan att få lyssnar. Nu är tiden sådan att ingen får säga något om synd, rättfärdighet och dom. Nu är tiden sådan att man hävdar umgänge med Guds Ande men nekar samvetets röst dess plats. Den selektiva, självvalda omvändelsen mobiliserar Guds, domarens, intresse och särskilda agerande. Den ytliga omvändelsen, den som inte gäller dagen efter, speglar denna tid under vilken vi menar oss äga allt utan att behöva betala särskilt mycket.

Lars

Gemenskap 06

Nu är vi i honom. Där han är, bär han vårt kött och blod, bär han oss. Där han är, där finns också vi, i människoblivandet, i korset, i hans uppståndelse. Vi tillhör honom, därför att vi är i honom. Därför kallar Skriften oss Kristi kropp. Men är det nu så att vi blivit utvalda och antagna med hela församlingen i Jesus Kristus, innan vi kunde veta och vilja det, då tillhör vi också gemensamt honom i evighet.
Och såsom vi nu lever här i hans gemenskap, skall vi en gång vara hos honom i evig gemenskap. När man ser på sin broder bör man minnas att man är evigt förenad med honom i Jesus Kristus. På denna förutsättning vilar allt som Skriften ger av råd och regler för kristnas liv i gemenskap.

Dietrich Bonhoeffer
Liv i gemenskap