Guds majestät

Dr. Tozer skrev bok om Guds väsen och sa inledningsvis följande:
”De strömningar som råder, den ställning som församlingen håller är oavvisligt beroende av att man har låtit vetskapen om Guds majestäts väsen och innebörd gå förlorad för det religiöst inriktade sinnet. Man har lämnat sin en gång så höga föreställning om Guds väsen och ersatt den med något så tarvligt och trivialt, något som saknar allt värde för tänkande, tillbedjande människor. Detta har inte ägt rum med klar avsikt, men närmast omärkligt utan att man har förstått vad som skett – och detta fyller situationen med så mycket mera tragik.

Detta förytligade och lättvindiga sätt att förhålla sig till Guds väsen, vilket man finner bland de kristna, är den primära orsaken till ett otal missförhållanden i församlingen. Ett helt nytt förhållningssätt till kristenlivet har växt fram på basis av detta grundfel i vår syn på Guds ställning.

Med förlusten av insikten om Guds majestät och hans välde står vi också utan förståelse av Guds närvaro, hur den ter sig. Vi har tappat bort vår förmåga att tillbe, vår förmåga att dra oss undan i inre stillhet för att möta Gud i innerlig vördnad. Den moderna församlingen kan inte producera troende vilka förmår uppskatta och erfara Andens liv. Satsen ”Bli stilla och besinna att jag är Gud” – Ps 46:11 – står utan innehåll för det självmedvetna, jagande sinnet.”

Ur: The knowledge of the Holy.
A.W. Tozer



Det sinnelag som ska bära frid till söndertrasade sammanhang, till gemenskaper som slits isär i den stora orons tid har att återerövra väldets storhet och lära sig leva i majestätets trygghet.

Det sinnelag som förmår att stifta frid har kommit till ro med styrets och väldets dynamik – det har böjts vid korset, till att förbli böjt i stilla tillbedjan inför den Evige.

Det sinne som har förmåga att bära vittnesbörd om försoningens verklighet och stora möjlighet har överväldigats och överväldigas av Herrens majestät – denna ställning i glädje vid Jesu fötter överbringar den hjärtevärme och innerlighet som kan smälta allt fruset.

Låt oss be om erfarenheter invid tronen.
Låt oss be om sinnen och samveten rörda av majestätets verklighet.
Låt oss be om förmåga att se Gud.
Låt oss komma samman för att lära känna vad som hör Gud till.

Lars

Ordet blev kött 02

’Lagen innehåller en skugga av det tillkommande goda, men framställer icke tingen i deras verkliga gestalt:’ Den var Ordet som blev ord och därför en skugga, ingen verklig gestalt. Därav följer att om Lagen endast är en skugga, då är alla diskussioner och argument i fråga om Lagen bara skuggboxning. All gudstjänst som har sin grund i moralism är endast skuggdyrkan. All moralistisk predikan för att stärka viljan till det goda är bara skuggpredikan. Slutet blir besvikelse.

När offer av djur och markens gröda höll på att försvinna – Gud ”begärde” dem inte – och människans alla ansträngningar att vinna frälsning genom moraliskt leverne och goda gärningar var förgäves – ty Gud ”begärde” inte detta – då hände Det Oväntade: ”En kropp beredde du åt mig” – Ordet vart kött. ”Se, jag kommer för att göra din vilja, o Gud” – Guds vilja blev personifierad, förkroppsligad i en person, Viljan blev kött.
Detta var verklighet – allt annat endast en ”skugga”. Efter alla skuggföreteelser kom Verkligheten. Den har nu blivit det enda sätt på vilket uppenbarelsen skett – Ordet vart kött.

E. Stanley Jones
Ordet blev kött

180-rörelsen 04

180:4
Omvändelse innebär att ge sig till något som man tidigare har undvikit eller flytt från. Omvändelsen rör vid det djupaste uttrycket för synd – att inte vilja. Omvändelsen tar itu med oviljan att gå med Gud. Omvändelsen ger sig obevekligt på motståndet mot Herrens sak. Att vända om är att ge Gud rätt. Att vända om är att göras böjlig, att ställa sig själv åt sidan, att återbörda herraväldet till den ende som kan hantera sådant. Omvändelsen gör kontinuerligt upp med viljan till välde. Den återför styret och auktoriteten till Herren Jesus.

Lars

En pil i diket

Man blir inte möjlig att provocera om hjärtat är inställt på att låta nåd gå före rätt. Att inte tillskriva synd är att ge den otillräcklige ett hopp om ett bättre liv. Förföljelsetider kan komma och gå, och för vår del i Sverige 2008 så är det inte mycket till förföljelser att tala om. Men alla får sin del av lidande i olika de slag. Det tycks ingå i livets skola. Om vi slår oss till ro och bygger palats, sparar på hög, är det fara värt att vi inte gräver oss ner till fundamentet.

Det finns ett arbete som behöver göras inom oss. Det sker när vi sitter stilla inför den Bestående. Då ges nåden utrymme att etableras. Många av oss kommer att träffa på människor som vill pröva vår tro och vår kärlek. Om den är äkta. Om vi låter Kristus leva genom oss får vi vår del av ett sunt lidande samtidigt som människor får erfara något högst anmärkningsvärt: ”De lönar ont med gott. De ger nåd trots att domen är självklar!”

Kärleken är Guds starkaste vapen så långt jag vet. Med den skapar Herren liv och uppväcker det som är dött. Det är med detta ”vapen” vi kan säga: ”Om Gud är för oss vem kan vara emot oss?” Kristus tar över en del kristnas liv. Dessa människor har lärt sig att deras egen kärlek inte räcker till. Humanismen når inte fram. De är beroende av den kärlek Gud ger. En del av dessa är beredda att offras för den Gode de tjänar.

Johannes

Utvalt silver

Läsning: Ords 10:32, Jes 61:11, Ords 10:20

Vart vänder sig den fromme när dessa som getts styrets position vänder sig mot varandra i envig? Vart tar fåren vägen när deras beskydd faller? Var håller dessa hus som skulle stå som föredömen i försoningens ärende?

”Den rättfärdiges läppar förstår vad som är välbehagligt, de ogudaktigas mun förvränger allt.”
Har man då mist förmågan att föra de gudfruktigas talan? Har dessa läppar mist sin makt att fatta tag i rättfärdighetens tal? Skulle de inte vara bärare, dessa styresmäns läppar, av ett Såsom i Himlen? Istället hörs ett ljudligt, nationellt, såsom i sandlådan. . . Ännu värre, såsom bland de ogudaktiga. . .

Dessa herdar stod ju kallade att värna råmärken, deras håg kunde ju ha varit vänd till att freda de fromma, de som kränks och sargas. Istället försöker de dölja det som är brutet. Istället tar de det lätt med helandet. De försvarar hellre den som brutit än den som brutits. Det som är nära att tyna bort har ingen fredare – annat än Kristus själv. Och hans män vänder honom ryggen för att finna täckning i andra värden än hans. De väljer in arrogansen som sin styrka och mobiliserar sina erövringar på intellektets plan som tunga schackdrag.

Syskonskap hette det förr. Endräkt fann man vara smaklig beskrivning av de heligas samvaro. Sådana ord finner inga brukare, sådana erfarenheter samlar ingen på hög. Förmågan att beskriva dess inneboende värde har gått förlorad. Viljan att söka sig in i dess hägn finns endast bland de minsta. Men, dessa har samlat in dem tillsammans med läglar fulla av tårar. De finns förvarade till en tid då den brutala verkligheten hinner ikapp oss alla och de ligger då tillreds för alla vars hjärtan brustit i smärtans tyngd.

Liksom jorden låter sina växter spira fram och en trädgård låter sin sådd växa upp, så skall Herren låta rättfärdighet och lovsång växa upp inför alla hednafolk.
Den rättfärdiges tunga är utvalt silver, de ogudaktigas hjärtan har ringa värde.

Var ska denna lovsång kunna slå rot när herdarna går envig? Var ska man finna detta silver när pennor och tangentbord lånats till arrogansens krafter?

Svaret formuleras på samma sätt som det alltid gjorts när väckelsen blivit till ett måste också bland sådana som skulle stå som beskyddare av dess värden.
Svaret formuleras på samma sätt som det alltid gjorts när endast den djupgående omvändelsen återstår som handlingsväg.

Låt oss samtala om dessa ting för att sedan bedja i endräkt.
Låt oss skaffa oss syskonskapets harmoni i Kristus för att sedan bedja samfällt för att rättfärdighet ska växa upp, för läppar som förstår vad välbehagligt är.

Lars

Ordet blev kött 01

Ordet är tanken i gripbar form. När någon uppfattat mina ord, kan han säga: ”Nu har jag fått klarhet i vad han tänker.” Orden är tanken som överförts till oss. Orden är inte något tredje som står mellan oss och tanken – de är tanken i gripbar form. Den som får grepp om orden får grepp om själva tanken. Ordet och tanken är ett.

Här har vi den dolde Guden och han uppenbarar sig själv i Ordet. När vi griper om Ordet är det inte något som står mellan oss och Gud vi fattar tag i – Ordet Jesus är Gud i uppenbarad gestalt. Jesus är inte en tredje person mellan oss och Gud. När vi omfattar honom, omfattar vi Gud själv. Han är medlare endast i den betydelsen, att han förmedlar Gud till oss. När vi känner honom, känner vi Gud. Alldeles som tanken och ordet är ett, kunde Jesus säga: ”Jag och Fadern är ett.”

Ordet är fött av tanken och är därmed dess son. På samma sätt är Jesus född av Fadern, och är således hans Son. Och alldeles som tanken är större än ordet, ty alla uttrycksformer innebär en begränsning – man måste leta efter orden när man vill ge sina tankar form – så är den icke-uppenbarade Guden större än den uppenbarade. Gud måste begränsa sig själv när han kom till oss i mänsklig gestalt. Jesus kunde därför säga: ”Fadern är större an jag.”

Det låter som en motsägelse: ”Jag och Fadern är ett”, och ”Fadern är större än jag”. Men så är det inte. Alldeles som tanke och ord är ett, så är Gud, Tanken, och Jesus, Ordet, ett. Som den outtalade tanken är större än den uttalade, ordet, så är Fadern, den icke-uppenbarade Guden, större än Sonen, den uppenbarade. Ty Gud begränsade sig själv, när han blev människa.

E. Stanley Jones
Ordet blev kött

180-rörelsen 03

180:3
180 grader är kärlekens fulla uttryck. Den vänder sig alltid till den andre. Den ger sig alltid till den andre. Den söker inte sitt. Den säger väldigt sällan ”jag”. Istället pekar den ut riktning mot det som är gott och redligt hos vänner. Denna rörelse är syskonskapets handlande.

Lars

180-rörelsen 02

180:2
Etthundraåttiogradersrörelsen är helomvändningens absoluta manöver. I denna solida vändning ligger en förståelse av att man fram till en given punkt varit på väg i fel riktning. I denna bestämda kursändring speglas ånger över det som varit och en djupgående intention att söka annan väg. Denna rörelse skapar ett momentum, ett grundtempo vilket med sin blotta existens driver på i en kärlekens önskan att Gud ska få utrymme. Omvändelsen är allt annat än en engångsföreteelse. Den är den kristnes ständiga sökande efter Gud och hans livsmönster.

Lars

180-rörelsen 01

180:1
Det existerar en rörelse som skaffar sig Guds uppmärksamhet varhelst den uppträder. Det finns ett rörelseschema som Herren finner verkligt behag i.
Denna rörelse är den enda tänkbara att brukas för att lotsa den enskilde in i ett rikt gudsumgänge. Detta enkla handlingsmönster är det enda dugliga då man vill förmedla något av upprättelse till dem som trängts och sargats såväl som till dem som tar sig rätten att tränga och slå.
Etthundraåttiogradersrörelsen är den enda funktionella lösningen, vilken har dynamik och kraft nog att ordna ett helande i en relation, mellan individer eller i en hel nation.

”Om mitt folk, som är uppkallat efter mitt namn, ödmjukar sig och ber och söker mitt ansikte och omvänder sig från sina onda vägar, då vill jag höra det från himlen och förlåta deras synd och skaffa läkedom åt deras land.”
2 Krön 7:14.

Lars

Våra hjärtans rötter

Våra hjärtans rötter har borrat sig djupt ner bland tingen och vi har inte mod att dra upp en enda av dem. Vi fruktar att vi kommer att dö om vi försöker. Alla dessa ting har blivit till nödvändigheter för oss. Ingen var någonsin ämnad för sådana spår och sådan utveckling. Alla dessa Guds gåvor har nu tagit Guds plats, och naturens ordning har ställts på ända med detta förfärliga platsbyte.

Herren pekar ut detta begärets och ägandets tyranni när han talar dessa ord till sina efterföljare: ”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig. Den som vill bevara sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det.” Matt 16:24-25.

A.W. Tozer



Två ytligt sett motstående positioner växer fram då vi ser närmare på hjärtats förhållande till tingen. Den ena uttrycks i rotlöshet och rastlöshet, i ömklighet som inte finner någon redo till medömkan, i ensamhetens tragik, i utsatthetens oro.

Den andra har borrat sig ned i ägandet, formulerat sin trygghetssfär i väldefinierade rutiner med varv på varv av syssla och sysslandets avbrott, i omfattande nätverk av relationer med upprepade tillfällen till stimulans, glädje och glamour.

Till båda dessa människokategorier går kallelse till uppbrott, båda är kallade in i unik efterföljelse. Båda dessa kategorier måste färdas utefter omvändelsens utmanande färdevägar. Båda måste låta rötterna dras. Att söka sin bot och läkedom, att söka sig rätt, att skapa och jaga trygghet, att värna sitt inre med hjälp av tingen, av ramverken, av överflödet eller av ömkansvärdheten ger ingen utdelning.

Herrens tilltal till dessa båda kategorier heter kors; ett tömmande och uppgivande som den ena människan ser som ytterligare en kränkning bland kränkningar och den andra som en förolämpning mitt i sin duglighet och produktivitet.

Men, sådant är Herrens tilltal till var och en.
Sådan är regeln, satt för var och en – Om någon vill följa och få del av Guds liv. . .
Här börjar försoningens verklighet, den verklighet som ska levas här och nu.

Lars

Jones om Salt

Många av oss skulle vilja vara ljus, men vi är ovilliga att verka såsom salt, osedda, obeaktade, ouppskattade.
Vi har, vad biskop Quayle med en sinnrik men tvivelaktig latinsk fras kallade: ”Ichus publendi” – ett häftigt begär efter offentlighet. Vi har ingen verklig längtan efter att förändra tingen, där en förändring verkligen betyder något, nämligen invärtes.

Nutidskristendomen skadas genom ett begär att vara ljus, sammanokat med ovillighet att vara salt. Den lider av en utåtvändhet som är mera intresserad för statistik än för hjärte- och själstillstånd.

En av de största svårigheterna i mitt arbete är ytlighetens krav på att mitt arbete bland de bildade klasserna i Indien skall vara ljus, skall kunna avläsas i statistik, som kan rapporteras i kyrkans råd. De är otåliga inför tanken, att vårt evangelium skall vara salt, som tyst förändrar ett folks inre andeliv och inställning. Jag hoppas att den dag kommer, då det skall vara ljus; under väntetiden är jag nöjd, om det kan vara ett salt.

E. Stanley Jones
Bergspredikans Kristus

Ångest

Nu börjar deprissionstiden enligt kvällstidningarna.
Ångesten över att behöva infinna sig i skolbänken eller på arbetsplatsen skapar olust.
Vi som har börjat lära känna Kristus, vilken förmån vi har.
Pressen, kraven och förväntningarna på att lyckas - allt drar oss närmare vår Gud.
Det är hos den Högste vi får vårt beskydd. Herren är mån om oss, han låter oss pröva vingarna i en mörk värld. Må hans eviga ljus lysa upp vårt inre och den väg som vi färdas med andra.
Johannes

Salt – unik funktion

Jesus visar i sin predikan på berget hurudant det kristna livet ska levas, hurudan den kristna uppgiften ser ut.
Han låter saltet vara bild för den unika funktion som det andliga livet, det av Anden ledda livet har i varje tänkbar relation. Sälta är en Guds gåva. Sälta når fram med Guds sak i varje sammanhang.

Herren diskvalificerar med hjälp av saltet som typ och referenspunkt ett förhållningssätt till förmån för ett annat. Det ena hör till förgängelse och för till fördärv. Det andra bär på kraft att utmana och stävja förruttnelsen. Sälta är en Guds gåva.

Saltet låter oss se vår funktion och uppgift som kristna. Dess funktion är unik – så också vår. Den andliga människans närvaro utmanar utan att behöva utmana. Den andliga människan visar väg utan att behöva peka. Den andliga människan förmedlar instruktion och tillrättavisning utan att behöva använda argument. Sälta är en Guds gåva.

Den som bär på denna sälta väcker samveten. Den som bär sälta bär väckandets funktion. Denna sälta är oundgänglig för försoningens uppdrag.
Sälta är Guds gåva.

Lars

Vad händer?

Vad vill Herren göra i Sverige?
Ödmjukas människor i det fördolda?
Finns det fortfarande möjlighet till omvändelse?
Kan försoning mellan olika församlingar ske?
Människor som blivit kränkta i olika kyrkliga sammanhang - kan de få upprättelse?

Kärlek fördriver rädsla, den helar såren.
Herren går in och botar sitt folk.
Vad väljer du att göra med din bitterhet?
Får Herren tvätta dina sår?

Korset vi bekänner oss till måste få utrymme i våra liv, så att innebörden av korset blir levande. Människor ska bli förlåtna. Med Guds hjälp ska vi nå fram till försoning.
Förändringen som äger rum är smärtsam men god. Det gör ont när sår tvättas rena och torkas. Men infektionerna försvinner och läkandet kan börja. Må Herren leda oss i detta.
Johannes